Samhället kan lära av pandemin för att möta klimatförändringen
Pandemin och klimatförändringen är två olika kriser som båda ställt samhället inför allvarliga utmaningar. Samtidigt har synen på kriserna – och åtgärderna mot dem – varierat mycket. Kanske kan samhället lära av pandeminnär det gäller insatser mot klimatförändringen.
Den nya studien (Im)mobilising citizens: Governing individual transport under COVID-19 and climate change in Sweden kretsar kring tre huvudsakliga frågor. Hur uppfattar och beskriver ledande politiker och andra makthavare pandemin respektive klimatförändringen? Hur skiljer sig de politiska styrmedlen? Och hur har medborgarna involverats i bekämpningen av kriserna?
Studien bygger på pressmeddelanden, tal av statsministern, framträdanden av ministrar och myndighetsrepresentanter och ett antal regeringsdokument. Forskarna har också intervjuat företrädare för regering och myndigheter.
När det gäller den första frågan ses klimatförändringen ofta inte som en kris i sig utan något som kan leda till framtida kriser. Klimatförändringen betraktas som långsiktig process med ett, jämfört med pandemin, ganska diffust samband mellan individens agerande och krisens utveckling. Pandemin å andra sidan uppfattades som mer dramatisk, akut och beskrevs ofta i krigsliknande termer.
Åtgärderna mot pandemin var i hög grad inriktade på den enskilda individen för att förändra ett beteende. Råden och rekommendationerna gällde bland annat att hålla avstånd, avstå från att resa och att tvätta händerna. Insatserna för klimatet är mycket mer inriktade mot organisationer och företag och handlar på ett helt annat sätt om ekonomiska styrmedel och att stödja ny tekniska lösningar.
Också när det gäller i vilken grad medborgarna involveras finns stora skillnader. Under pandemin talades mycket om solidaritet och gemensamma intressen samtidigt som varje individ hade ett direkt personligt ansvar. När det gäller klimatpolitiken ses medborgarna i stället som konsumenter, som till exempel väljer olika fordon och drivmedel, och i övrigt rationella ekonomiska varelser. Betoningen av solidaritet och gemenskap saknas.
Jens Portinson Hylander, artikelns huvudförfattare, konstaterar att skillnaderna till viss del förklaras med att kriserna faktiskt var olika.
– Under pandemin fanns en direkt koppling till varje individ, som faktiskt kunde bära viruset och smitta andra. Vad vi individer gör är förstås viktigt för klimatet också, men det sambandet är inte lika direkt. En enskild resa kan inte få samma omedelbara och dramatiska betydelse som under pandemin, säger han.
Med detta sagt tycker forskarna ändå att det finns lärdomar att dra från pandemin. Klimathotet skulle mycket väl kunna adresseras som en solidaritetsfråga – en samhällsutmaning där alla medborgare också har ett ansvar för det gemensamma bästa.
– Det handlar inte om lock-downs för att rädda klimatet. Men att dra lärdomar från pandemin där solidaritetstänkande i omställningen kan fungera som ett kitt mellan stat och medborgare där båda växeldrar. Det kan handla om att börja diskutera minskat resande, om goda lokala livsvillkor och att det finns en relation mellan samhällets omställning och medborgares roll i denna. Att förmedla att omställningen är ett gemensamt projekt som stärks av ett solidariskt ansvarstagande där vi tar hand om varandra , säger Jens Portinson Hylander.
Läs artikeln:
(Im)mobilising citizens: Governing individual transport under COVID-19 and climate change in Sweden
Kontakt:
Jens Portinson Hylander, forskare VTI: jens.portinson.hylander@vti.se, 046-5407502