Singelhonor vanliga hos grupplevande mullvadsgnagaren, visar ny forskning
Varför lever djur i grupp och vad är konsekvenserna av det? Det har Hanna Bensch undersökt i sin avhandling i ekologi. Hon har studerat en art av afrikansk mullvadsgnagare som enligt tidigare teorier tros ha varit väldigt beroende av gruppen för sin överlevnad, likt bisamhällen. Men Hanna Benschs forskning visar tvärt om att populationen omfattar många ”single ladies” – som klarar sig utmärkt ensamma i flera år.
Den afrikanska mullvadsgnagaren Fukomys damarensis lever i södra Afrika i och omkring Kalahari. Enligt tidigare studier har arten ofta föreslagits som en extrem bland grupplevande ryggradsdjur, jämförd med sociala bin och termiter som lever i kolonier med en ”drottning”. Men eftersom mullvadsgnagaren lever under jorden i stora tunnelsystem, har de flesta större studier gjorts på djur i fångenskap.
– Därför har kunskap om deras ekologi och eventuella fördelar av till exempel gruppstorlek i det vilda varit osäker. Min forskning bygger på data från det vilda, med fångst och återfångst under nästan tio år.
Resultaten visar bland annat att många mullvadsgnagare faktiskt levde ensamma. Den största delen av populationens ensamlevande mullvadsgnagare var honor, som troligtvis väntar på hanar för att kunna starta sina egna grupper.
– Det var kul att vi hittade så många ”single ladies”. Det är inte känt sedan tidigare och de här individerna klarar sig bra i flera år. Mullvadsgnagarna är alltså inte så beroende av andra för överlevnad som man tidigare trott.
Gruppstorleken har betydelse för hur snabbt individerna växer
Hanna Benschs forskning visar också att kompositionen av individer, det vill säga gruppstorlek och könsfördelning, har betydelse för hur snabbt individer i gruppen växer. I en grupp med många honor i förhållande till antal hanar växer honorna långsammare. I en grupp där det istället finns en överrepresentation av hanar, växer honor snabbare. Storleken på gruppen var också en viktig faktor för hur snabbt individerna växte och hur stora de blir som vuxna individer.
I en av studierna undersökte Hanna Bensch hur individernas mag- och tarmflora i gruppen hänger ihop. Hon kunde visa att mag- och tarmfloran etableras hos ett djur i den grupp de föds i, och sedan tas med när djuren lämnar för att starta sina egna grupper. Därefter överför individen sin bakterieflora till sina ungar och nya gruppmedlemmar.
– Mag- och tarmflorans variation är en till nivå av grupptillhörighet, där individer kanske känner igen varandra på lukten om de har samma mag- och tarmflora. Det är en positiv fördel med att leva i grupp, att bra mikrober kan spridas vidare.
Hanna Benschs forskning har varit en kombination av arbete från kontoret och fältarbete i Kalahari.
– Det mest spännande med min forskning har varit fältarbetet och lyxen att ha arbetat med data från en långtidsstudiepopulation. Det är också kul att ha bidragit till att vi har fått veta mer om hur detta ganska extrema och knäppa djur, lever.
Mer information
Läs hela avhandlingen: Social below ground: Life-history and gut microbiome of Damaraland mole-rats
Läs reportage om Hannas forskning: Hannas väg till gnagarna i Kalahariöknen
Kontakt
Hanna Bensch, doktor i ekologi, 070-910 38 62, hanna.bensch@lnu.se
Ulrika Bergström, pressansvarig, 070-259 36 29, ulrika.bergstrom@lnu.se