Benkvalitetens roll vid knäledsbyte
Torsdagen den 15 februari försvarar Ming-Gou Li, Inst för kirurgisk och perioperativ vetenskap, ortopedi, Umeå universitet, en avhandling om hur benkvaliteten i skenbenet inverkar på resultatet när man sätter in en konstgjord knäled.
Övre delen av skenbenet (proximala tibia) används för fästet i underbenet. Detta bens förmåga att motstå påfrestningarna under och efter operationen är avgörande för resultatet. Benkvaliteten i området varierar mellan olika patienter och är också beroende av benåterbildning efter operationen. Avhandlingens syfte är att studera dessa frågor och deras inverkan på hur den konstgjorda leden bör infästas.
I studien ingick 28 knän med degenerativa förändringar (osteoartros): 12 av de konstgjorda lederna fixerades med bencement till skenbenet och 16 var ocementerade. Benkvaliteten hos skenbenet uppskattades genom mätning av mineraltätheten (bone mineral density, BMD) med en röntgenbaserad metod (DEXA). BMD-mätningarna gjordes före operationen och upprepades sedan efter en vecka samt efter 3, 6, 12 och 24 månader. I vilken mån skenbenskomponenten fäste stabilt efter operationen mättes med en annan röntgenmetod (RSA)
Studien visar ett signifikant samband mellan BMD-värdet före operationen och graden av instabilitet vid fixeringar utan cement. Den minsta förflyttningen observerades när BMD-värdet låg på i genomsnitt 0,6-1,0 gram per kvadratcentimeter. Något sådant samband fanns inte vid cementerad fixering.
Efter operationen sjönk det genomsnittliga BMD-värdet tillfälligt under de första tre månaderna, troligen som en reaktion på påfrestningarna vid ingreppet och den påtvingade inaktiviteten efteråt. Efter tre månader hade det genomsnittliga BMD-värdet i allmänhet återgått till sitt ursprungsläge. Individuellt noterades dock stora variationer i uppmätt BMD under två år efter operationen. Totalt sett ökade värdet i allmänhet hos dem som hade haft lågt värde från början medan det minskade hos dem som hade högt värde. I båda fallen konvergerade BMD-värdena mot den nivå som kan observeras hos åldersmatchade kontrollpersoner (0,75-0.95 gram per kvadratcentimeter).
Varken de tidiga (inom tre månader) eller de sena (upp till två år efter operationen) förändringarna i BMD-värde hade samband med eller påverkades av mönstret när det gäller kvaliteten hos den konstgjorda ledens infästning. Slutsatsen i avhandlingen är att instabiliteten inte har att göra med förändringar i benkvaliteten rent allmänt, utan att den snarare påverkas av lokala påfrestningar vid gränssnittet mellan ben och implantat samt av patientens aktivitetsnivå.
Nivåerna av två serummarkörer, osteocalcin och carboxyterminal propeptide of type I procollagen (PICP), studerades pre- och upp till två år postoperativt hos 40 knän som opererats med totalplastik. Genom röntgenundersökning (RSA) karaktäriserades 25 av dessa knän som stabilt fixerade medan 15 ansågs vara instabila. Hos dessa instabila leder påträffades signifikant förhöjda serumnivåer av ICTP efter ett och två år liksom av osteocalcin efter ett år. Dessa biokemiska markörer bör därför kunna användas för att spåra och analysera tidig instabilitet hos implantatet.
Avhandlingen har titeln ”Preoperative bone quality and postoperative bone remodeling at the proximal tibia. Relation to implant fixation in total knee arhtroplasty”.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal B, Tandläkarhögskolan 9 tr.
Fakultetsopponent är professor Johan Kärrholm, Göteborg.
Ming-Gou Li finns på 090-785 19 76, e-post: liimio99@student.umu.se
