Ozonskiktets politik
Hur har frågor som handlar om ozonskiktets uttunning hanterats i svensk politik? Hur användes och tolkades vetenskaplig kunskap och hur ville man förhindra och förebygga miljöproblem. Det är frågor som diskuteras i en avhandling vid Linköpings universitet.
Studien har gjorts av Mathias Martinsson och sträcker sig från det sena 1960-talets diskussioner om luftvårdspolitik fram till 1992 och FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Han relaterar politikers tolkning av ozonskiktets uttunning till hur mål och konkreta medel har diskuterats.
Frågan om ozonskiktets uttunning har genomgått flera förvandlingar under den tid den stått på den politiska dagordningen. Från att först ha förknippats med utvecklingen av överljudsplan, blev den ett konkret problem när man upptäckte att freoner i sprayburkar hade ozonnedbrytande egenskaper. Det löstes snabbt och enkelt i och med förbudet mot freoner som drivgas. Användningen av freoner ökade dock snart i och med att värmepumpar blev vanliga i slutet av 1970-talet. Man kunde inte heller hitta omedelbara ersättningar för freon i kylskåp, industriella kylsystem och som blåsmedel vid plastframställning. När ozonhålet upptäcktes i mitten av 1980-talet blev dock behovet av både nationella och internationella åtgärder akut.
Studien visar att utvecklingen mot ekologisk modernisering har gått igenom två faser. Först problematiserades föreställningen om att det fanns en inbyggd motsättning mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn. Till en början ansågs det vara samhällsekonomiskt lönsamt att åtgärda och förebygga miljöproblemen och ansvaret för åtgärderna vilade på staten. I ett senare skede ansågs det även var företagsekonomiskt lönsamt att åtgärda och förebygga miljöproblem, och enskilda företag stimulerades att vidta åtgärder. De bägge synsätten samexisterade i slutet av 80-talet.
Martinsson menar att utvecklingen också kan ses som en rörelse från mer reflexmässiga resonemang om hur miljöproblemen skulle hanteras, till resonemang som också innehöll reflekterande komponenter – främst när det gällde att formulera miljöpolitikens mål: Hur såg kopplingarna mellan problemet och samhällsutvecklingen ut i stort och vilka var de samhälleliga orsakerna bakom problemet med ozonskiktet. Den reflexartade komponenten kan ses som ett komplement till den reflekterande komponenten med ett annat fokus. Den var inriktad på att på ett enkelt sätt försöka undanröja ozonskiktets problem.
Avhandlingen heter ”Ozonskiktet och risksamhället, en studie av den svenska politiska diskussionen rörande ozonskiktet 1968-1992”. Mathias Martinsson kan nås på tel 013-28 58 37 och e-post matma@tema.liu.se.
