Dynghögs placering lockar olika arter
Naturvärdet hos betesmarker har tidigare bedömts utifrånförekomsten av vissa kärlväxter. Nu visar det sig att varkenkärlväxter eller fåglar är lämpliga som indikatorarter. Inteheller dyngbaggar duger, enligt SLU-forskaren Karolina Vessby. Hon visar dock i sin avhandling att beskuggad och belyst dynga hyser olika skalbaggsarter, och att vissa arter av dyngbaggar bara påträffas i hagar omgivna av skog.
För att värdera biologisk mångfald är det viktigt att
hitta så kallade indikatorarter, dvs. grupper av organismer som indikerar att en miljö har en viss artrikedom. Av praktiska och historiska skäl har vissa kärlväxter tidigare använts för att bedöma betesmarkers naturvärde. Hur väl dessa arter avspeglar artrikedomen hos andra grupper har dock varit osäkert.
SLU-forskaren Karolina Vessby deltog därför i ett samarbetsprojekt för att undersöka förekomsten av dyngbaggar, växter, fåglar, fjärilar, humlor och jordlöpare i uppländska hagmarker.
Fjärils- och humlearter är ofta talrika i samma hagar, men i
övrigt uppvisar artgrupperna mycket olika mönster. Anledningen är att grupperna utnyttjar olika resurser i hagarna. Varken dyngbaggar, växter eller någon annan av de studerade artgrupperna kan därför användas som indikatorgrupp för artrikedom i betesmarker.
Även hagar utan värdefull flora kan nämligen ha stort värde
för den totala biologiska mångfalden. Därför bör olika typer
av hagar, t.ex. med och utan träd, bevaras.
En organismgrupp som är beroende av naturliga betesmarker är
dyngbaggarna. I takt med att jordbruket rationaliseras, förflyttas det minskande antalet betesdjur istället till odlade gräsvallar. I dag återfinns därför 32 av 66 dynglevande skalbaggar (av familjen bladhorningar) på listan över hotade och sårbara arter. Vilka krav dyngbaggar har på betesmarkers jordart, träd- och buskskikt har dock varit i stort sett okänt.
Karolina Vessby har studerat två skalbaggsgrupper (Aphodius
och Sphaeridum) som lever i dynga. Hon visar i sin avhandling
att mockor som är utsatta för solljus hyser olika arter av
dyngbaggar än mockor i skugga. Det förklaras till stor del av att baggarna föredrar olika temperaturer. Hagar omgivna av öppen terräng eller skog hyser också delvis olika arter. Hur många avkommor dyngbaggarna får påverkas av både beskuggning och mängd regn.
Hagens jordart är avgörande för några skalbaggars val av
komocka. Eftersom vattenfyllda lermarker kan fungera som
dödsfällor för övervintrande larver, kan jordarten också vara
betydelsefull för reproduktionen.
I Sverige lever 273 insektsarter i dynga. De insekter man hittar i mockor är skalbaggar, flugor och parasitsteklar. Skalbaggsgruppen Aphodius (familjen bladhorningar) äter dynga både som larv och vuxen, medan Sphaeridum (familjen palpbaggar) äter fluglarver och liknande som larv, men övergår till dynga som vuxen.
Karolina Vessby, institutionen för entomologi, SLU,
försvarar fredagen den 14 december kl. 09.00 sin avhandling
Distribution and reproduction of dung beetles in a varying
environment. Implications for conservation of semi-natural
grasslands.
Mer information: Karolina Vessby, 018-67 23 67 E-post:
Karolina.Vessby@entom.slu.se–
