Inte bara bussen utan hela resan måste vara tillgänglig.
För att kollektivtrafiken för äldre och funktionshindrade personer ska bli bra måste tillgängligheten bedömas för hela resan – från dörr till dörr. Ett enda problem kan omintetgöra hela resan. Det är komplicerat att bedöma tillgängligheten men metodiken kan utvecklas vidare. Man måste lyfta fram faktorer som påverkar tillgängligheten, både hos individen och i miljön, och även beakta syftet med resan. Det visar leg. arbetsterapeut Gunilla Carlsson vid Lunds universitet, som nu lägger fram en avhandling om detta.
En tillgänglig kollektivtrafik syftar både till att personer med funktionshinder ska kunna vara delaktiga i samhällslivet på lika villkor som personer utan funktionshinder och till att reducera färdtjänstkostnaderna. Detta innebär att miljön måste vara utformad på ett sådant sätt hela vägen, från t.ex. hemmet till affären, att även personer med reducerad kapacitet kan ta sig fram. Ett enda tillgänglighetsproblem kan omintetgöra hela resan. I Gunilla Carlssons studier, framgick det t.ex. att en person med kraftig synedsättning inte kunde korsa vägen till busshållplatsen eftersom det signalreglerade övergångsstället saknade ljudsignal.
För att undersöka tillgänglighetsproblem i verkliga reskedjor reste Gunilla Carlsson i några skånska kommuner tillsammans med bl.a. färdtjänstberättigade personer till resmål som resenärerna själva valde. Resorna gjordes med låggolvbuss i den vanliga kollektivtrafiken, med servicelinjebuss eller med taxi. Hon registrerade de problem som resenärerna rapporterade och som hon själv observerade. När sedan tänkbara miljöhinder ,som kan orsaka tillgänglighetsproblem, bedömdes objektivt av andra forskare på samma resor, visade det sig att resenärerna delvis hade upplevt andra tillgänglighetsproblem. Dynamiken i miljön var en av anledningarna, dvs problemen skiftade från tillfälle till tillfälle i en och samma reskedja.
Upplevda problem undersöktes vidare i en annan brukargrupp, nämligen bland servicelinjeresenärer. Det blev då tydligt att faktorer vid resmålet också har betydelse för hur resenärerna upplever tillgängligheten. En kvinna rapporterade till exempel att hon kunde åka buss till affären men inte hem, eftersom hon inte orkade gå från hållplatsen till hemmet när hon bar kassar och hon klarade då inte heller av trappstegen i gångvägen.
Många åtgärder görs idag för att öka tillgängligheten, men de sker ganska slumpartat utan någon systematisk och tillförlitlig kartläggning. Det är komplicerat att bedöma tillgänglighet och användbarhet utifrån ett samhällsperspektiv, men nödvändigt för att utforma en tillgänglig kollektivtrafik. I avhandlingen presenteras ett första utkast till en teoretisk modell för tillgänglighet som kan vara till stöd för datainsamling och tolkning av resultat. Genom att systematiskt samla in kunskap på individnivå skapas successivt kunskap på samhällsnivå.
Avhandlingens titel:
Catching the Bus in Old Age – Methodological Aspects of Accessibility Assessments in Public Transport.
Författare:
Gunilla Carlsson, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Avdelningen för arbetsterapi
Verksam vid Institutionen för teknik och samhälle, tel 046 – 222 33 86 eller e-mail: gunilla.carlsson@tft.lth.se
Disputation:
21 november 2002, kl 9.15 Hörsal V:A, Lunds Tekniska Högskola, Lund
