Nya rön om insjöars näringsväv
Livet i en insjö är mer beroende av organiska ämnen från omgivningen än vad limnologerna tidigare trott. Upp till hälften av kolinnehållet i djurplankton har sitt ursprung på landbacken, visar en undersökning som presenteras i tidskriften Nature.
– Det betyder att markanvändningen i närheten har stor betydelse för en sjö – inte bara för tillgången på närsalter utan också kolföreningar som kan utnyttjas av organismerna, säger David Bastviken, vattenforskare vid Linköpings universitet och en av författarna till artikeln.
Näringsväven i en insjö baseras på de kolföreningar som ingår i levande och döda växter, växtplankton och bakterier. Tidigare har det beräknats att 90 procent av det kol som går vidare till djurplankton härrör från produktionen i sjön. De resultat som nu publiceras kommer från en studie i USA där David Bastviken har deltagit. Projektet är unikt på så sätt att det genomförts i full skala i två sjöar. De är belägna i delstaten Wisconsin där naturen påminner mycket om mellansvenska förhållanden.
Forskarna med Michael L. Pace vid Institute for Ecosystem Studies i spetsen använde sig av en ofarlig isotop av kol, C-13, som markör. Denna tillsattes kontinuerligt till vattnet och togs upp av växter och växtplankton för att sedan föras vidare till nästa steg i näringskedjan. Med hjälp av en masspektrometer kunde man analysera innehållet av C-13 i djurplankton, och därmed få ett mått på förhållandet mellan kolkällorna i sjön och dem på land.
Resultaten visar att halten av isotopen var oväntat låg. Slutsatsen är att mellan 20 och 50 procent av kolet i djurplankton härrör från avrinningsområdet, vilket också avspeglas i fiskarnas kolinnehåll.
Artikeln i Nature vol 427/2004 heter ”Whole-lake carbon-13 additions reveal terrestrial support of aquatic food webs” ss. 181-270.
Kontaktinformation
David Bastviken kan nås på e-post davba@ituf.liu.se.
