Självskattad hälsa en viktig faktorvid både förebyggande och vård
Vid hälsoundersökningar bör man särskilt uppmärksamma män som både är utsatta för riskfaktorer och uppger dålig hälsa. Det rekommenderar Maria Emmelin i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 23 april.
Självskattad hälsa bidrar enligt avhandlingen till en mer nyanserad analys av hur ett befolkningsinriktat förebyggande arbete påverkar män, kvinnor och olika sociala grupper. Dålig självskattad hälsa ökar risken för slaganfall mer för män än för kvinnor med samma riskfaktorbörda. Hälso- och sjukvården bör för männens del därför bli mer uppmärksam på dem som skattar sin hälsa som dålig. För kvinnor är bilden mer komplex och riskerna i större utsträckning relaterade till hela livssituationen.
Det finns ett samspel mellan självskattad dålig hälsa och förekomsten av många riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. I en studie av samtliga slaganfall sedan 1985 i de båda nordligaste länen visade sig risken vara högre för män med hög riskfaktorbelastning och dålig självskattad hälsa än för motsvarande grupp kvinnor.
Det hjärt-kärlpreventiva arbetet i Västerbottens län, med start i det s.k. Norsjöprojektet 1985, är utgångspunkten för avhandlingens försök att bättre förstå och utvärdera förebyggande arbete som riktar sig till hela befolkningen. Människornas engagemang i kommunen var stort från början och man såg allvarligt på hälsosituationen. Det var dock främst forskare och läkare som formulerade målen och föreslog åtgärderna. Samtidigt var bygdens människor oumbärliga inspiratörer som bars av en kollektiv stolthet och känsla av bekräftelse i arbetet.
En 10-årsuppföljning av deltagare i Norsjöundersökningarna visade att riskfaktorerna minskade och att den självskattade hälsan också utvecklades positivt. De negativa följder som hälsointerventioner sägs kunna leda till bedömdes inte ha tagit överhand över riskfaktorminskningen. Men uppföljningen visade också att män och korttidsutbildade med hög riskfaktorbelastning och god självskattad hälsa hade större chans till positiv utveckling på 10 års sikt än dem med självskattad dålig hälsa och samma höga riskfaktorbelastning. För kvinnor och dem med längre utbildning var motsvarande skillnad inte lika stor. Slutsatsen blir att framtida interventioner särskilt bör bekräfta och synliggöra personer med hög riskfaktorbelastning som också skattar sin hälsa som dålig.
I en jämförelse mellan deltagare i Västerbottens hälsoundersökningar och ett liknande projekt i USA visade det sig att sambandet mellan riskfaktorbelastningen och hur man bedömer sin hälsa är starkare där än i Sverige. Det fanns också sociala skillnader där hög riskfaktorbelastning ökade risken för självskattad dålig hälsa mer bland de korttidsutbildade i USA än i Sverige. Detta kan delvis förklaras av att en riskfaktor som fetma är ett långt större problem i USA, särskilt bland korttidsutbildade. Det kan också hänga samman med kulturskillnader i attityder och känslor kring riskfaktorerna.
Avhandlingen läggs fram vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för epidemiologi och folkhälsovetenskap, och har titeln ”Self-rated Health in Public Health Evaluation”. Svensk titel: ”Självskattad hälsa i utvärdering av folkhälsoinsatser”.
Disputationen äger rum kl 09.00 i sal 135, byggnad 9A, Norrlands universitetssjukhus.
Fakultetsopponent är professor Per-Olof Östergren, Samhällsmedicinska inst., Lunds universitet/Universitetssjukhuset MAS.
Kontaktinformation
Maria Emmelin finns vid enheten för epidemiologi och folkhälsovetenskap, tel. 090-785 26 77, e-post mailto:maria.emmelin@epiph.umu.se
