Döva som skriver på ett språk de aldrig har hört
Carin Roos lägger fram en doktorsavhandling i pedagogik med titeln: Skriftspråkande döva barn. Avhandlingen beskriver hur små döva barn försöker förstå hur skriftspråket används och fungerar. Kan de små barnen börja lära sig att läsa och skriva ett språk som de aldrig har hört? Skriver de döva barnen på samma sätt som hörande barn gör? Detta är några frågor som avhandlingen behandlar.
Roos framhåller att grunden för att de döva barnen ska intressera sig för skriftspråket är för det första, att det finns ett språk som barnen har gemensamt med sin omgivning som de kan använda för att prova sina tankar om vad bokstäver, ord och meningar är för något och hur dessa används. För det andra måste textmiljön vara rik på meningsfulla texter. När barnen kan diskutera dessa texter med pedagogerna i förskolan och skolan utvecklar de samtidigt sin förståelse och sitt intresse för det.
Roos visar i sin analys av vad som hände i barngruppen att även de allra minsta, som var tre år, kunde en hel del om skriftspråket redan vid studiens start. Barnen verkade uppfatta ord och meningar som ett annat sätt att kommunicera, än att använda teckenspråk. De intresserade sig för skriften ungefär så som det rapporteras i andra studier om hörande barn. De gjorde det dessutom samtidigt och i samma takt som hörande jämnåriga. Men ungefär vid 5-6 års ålder skiljde de sig åt. Hörande barn börjar försöka att hitta på ett eget sätt att skriva. De skriver egna ord och meddelanden, med egen påhittad stavning. Det gjorde inte de döva barnen. De samlade hela ord istället och de gjorde något som var mycket speciellt för dem. De försökte att i samtal med andra barn och med de vuxna förstå hur skriftspråket är konstruerat. De kan ju inte lyssna på talet och sedan försöka att härma det i skrift. De måste lära ett helt nytt språk samtidigt som de lär sig att läsa och skriva.
När Roos närmare analyserade hur barnen gjorde, visade det sig också, att de vuxna inte inledde teoretiska samtal med barnen om skriftspråket. Pedagogerna underskattade de döva barnens förmåga att förstå oftare än de överskattade dem. Det visade sig också, att de pedagoger som lärde sig barnens egna strategier för att fungera i en barngrupp där ingen hör, påverkade barnen mycket positivt. Barnen är först och främst seende barn. De har därmed svårt att både se vad någon säger och att på samma gång t.ex. skriva. Det visade sig att en del av pedagogerna hade löst det problemet på ett mycket praktiskt sätt. De härmade barnens egna strategier.
En annan intressant information som Roos nämner i sin avhandling är att internationellt har mycket lite forskning gjorts om döva barns första skrivlärande. Ingen tidigare studie i ämnet finns i Sverige. Studien kan därför sprida ljus över frågan om döva barns sätt att bli skriftspråkande människor och det kan eventuellt också påverka hur vi tänker om de hörande barn som har svårt att lära att läsa och skriva.
Författare: Carin Roos
Titel: Skriftspråkande döva barn – En studie om skriftspråkligt lärande i förskola och skola.
Språk: Svenska med Summary in English
Handledare: Professor Ingrid Pramling Samuelsson, Institutionen för Pedagogik och Didaktik, Göteborgs Universitet
Disputation: Fredagen den 30 april 2004, kl 10.15 i Stora Hörsalen, Pedagogen, Frölundagatan 118 Mölndal
Opponent: Professor Bente Eriksen Hagtvet, Universitetet i Oslo,ISP.
Kontakt: Carin.Roos@ped.gu.se 031-773 23 68, 0708-33 64 54
Kontaktinformation
Anki Gustafsson
Tel: 031-773 22 95
anki.gustafsson@ped.gu.se
Göteborgs Universitet
Fakultetskansliet för utbildningsvetenskap
Forskarutbildningarna
Box 300
405 30 GÖTEBORG
