Teknik och subventioner kamouflerar miljöproblemen i tropikernas kustzon
Vem bryr sig om den förstörda miljön längs med tropikernas kuster när fiskfångsterna inte minskar och räkodlingarna fortsätter att ge stora inkomster?
Med allt effektivare fiskeredskap kan fångsterna många gånger hållas på samma nivå som tidigare trots att de ekologiska förutsättningarna försämrats. På så sätt blir beroendet av fossilbränsleslukande teknik allt större och signalerna från ekosystemen allt mer osynliga. Det visar Miriam Huitric i sin avhandling i naturresurshushållning vid Institutionen för systemekologi, Stockholms universitet. Hon har använt både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga metoder för att studera hur människor organiserar sig för att hantera miljö- och resurshanteringsproblem.
Studierna i avhandlingen behandlar korallreven i Belize, hummerfisket i Maine, USA och odlingen av jätteräkor i thailändska mangroveskogar. I denna mycket mångfacetterade avhandling har Miriam Huitric bedrivit fältstudier vid korallreven, intervjuat fiskare och tjänstemän och grävt djupt i fiskeristatistiken och den vetenskapliga litteraturen. Syftet har varit att förstå hur man bäst förvaltar ekosystem så att de klarar av framtidens miljöförändringar och naturliga störningar – utan att förlora förmågan att förse människorna i dessa områden med naturresurser, ekosystemtjänster och andra värden.
Miriam Huitric visar att ett hållbart nyttjande av naturresurser är beroende av väldefinierade äganderätter och god förmåga att tolka signaler från ekosystemen. Och att tekniska lösningar och missriktade ekonomiska subventioner ofta döljer dessa signaler.
Ett exempel är de hårt subventionerade thailändska räkodlingarna. De ger allvarliga miljökonsekvenser i form av skövlade mangrovesumpskogar och utsläpp av gödande ämnen och antibiotikarester. Miljontals fattiga människor är beroende av mangroven för sin försörjning. Mangroven är bland annat viktig för det kustnära fisket eftersom trädens speciella rotsystem fungerar som ett slags barnkammare för fiskar, räkor, krabbor med flera. Dessutom renar mangroven också det vatten som rinner med floderna mot havet och skyddar även kusten mot översvämning.
Miljölagstiftningen släpar dock efter i Thailand. Istället för att göra odlingarna mer miljöanpassade löser man oftast problemen genom att flytta räkodlingarna efter 5-10 år. Efter sig lämnar de skövlad mangrove och obrukbara jordar som inte längre kan försörja lokalbefolkningen.
En annan viktig slutsats är att ingen kan veta i förväg exakt hur nyttjandet av naturresurser kommer att påverka ekosystemen. Det krävs därför en ständig utvärdering av olika skötselåtgärder i en gemensam lärandeprocess där forskare, tjänstemän och lokala resursanvändare samarbetar.
Doktorsavhandlingens titel: Masking environmental feedback: Misfits between institutions and ecosystems in Belize and Thailand.
Miriam Huitric nås på tfn 08-673 97 08 eller 070-275 44 98 eller e-post miriam@beijer.kva.se
