Hela arvsmassan bestämd för bakterierna som ger skyttegravsfeber och kattklösarsjuka
Siv Andersson och hennes forskargrupp vid Evolutionsbiologiskt Centrum i Uppsala har kartlagt hela arvsmassan för två sjukdomsframkallande bakterier inom släktet Bartonella som misstänks ha ett samband med orienterarsjukan.
Bartonellabakterier infekterar både vilda och tama djur och är vanligt förekommande hos katter, hundar, möss, ekorrar, rådjur och älgar och sprids med hjälp av löss, loppor och fästingar. Jägare och andra personer som ofta kommer i kontakt med djurblod visar förhöjda antikroppshalter mot dessa bakterier som man misstänker ligger bakom den mystiska orienterarsjukan.
En av de sjukdomsframkallande bartonellabakterierna ger skyttegravsfeber, en sjukdom som infekterade miljoner soldater under första världskriget och som sprids med den mänskliga kroppslusen. En annan bartonellabakterie förökar sig i blodet hos tama och vilda kattdjur och orsakar den så kallade kattklösarsjukan hos människan. Båda bakterierna kan ge tumörliknande hudskador hos människor med nedsatt immunförsvar.
Nu har Andersson och hennes forskargrupp bestämt hela arvsmassan för dessa två bakterier. Man har tidigare trott att sjukdomsframkallande bakterier skiljer sig från ofarliga bakterier genom att de bär på speciellt farliga gener, så kallade virulensgener. Men Uppsalagruppen som har jämfört bartonellabakterierna med sina ofarliga släktingar har visat att de för människan farligaste bakterierna är de som har den minsta arvsmassan. Dessutom har man upptäckt att bakterier som alternerar mellan två eller fler djurvärdar har större arvsmassa och fler gener än de bakterier som har specialiserat sig på att infektera människor.
Resultaten kan förklara varför de flesta sjukdomsframkallande bakterier inte är mänskliga specialister utan har en eller fler naturliga djurvärdar som inte drabbas av några sjukdomssymptom.
De goda nyheterna är att bakterier i det långa loppet oftast utvecklar symbiotiska förhållanden med sina djurvärdar. De dåliga nyheterna är att sjukdomsframkallande bakterier mycket lätt kan utvecklas från ofarliga bakterier genom att de förlorar de kontrollgener som styr infektionsprocessen.
– En bakterie som lever i jorden och hämtar sin näring från växtrötter behöver hundratals fler kontrollgener än den bakterie som orsakar sjukdom och död hos människan.
– Det är som med mänskliga samhällen, om två eller fler länder skall kunna samexistera och ha utbyten med varandra utan att orsaka någon skada måste det finnas ett gediget regelverk. Att bara gå in i ett land och förstöra kräver inga avancerade kontrollmekanismer, säger Andersson.
De nya resultaten presenteras i två artiklar som båda publiceras i det senaste numret av tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, USA.
Kontaktperson: Siv Andersson, 018-471 43 79, eller via e-post: Siv.Andersson@ebc.uu.se
