Östrogen, klimakteriebesvär och läkarens roll
I mitten av 1990-talet sågs klimakteriet som ett sorts sjukdomstillstånd som borde behandlas med medicin, dvs hormoner. Sjukdoms- och eländesbilden stämde dåligt på de kvinnor som allmänläkaren Helene Ekström träffade på sin mottagning. Detta var utgångspunkten för hennes avhandling från Lunds universitet, en studie som också innehåller reflektioner om hur läkare bemöter respektive borde bemöta sina patienter.
Helene Ekström har gjort enkäter med kvinnor som fyllt 45, 50, 55 och 60 år under åren 1995-2003 inom ett visst område i Småland. I början av denna period var östrogentillskott starkt i ropet – representanter för läkemedelsindustrin talade t o m om östrogen som något kvinnor över medelåldern borde äta hela livet, precis som diabetiker som ständigt måste ta insulin.
Sedan dess har nya rön om riskerna med östrogen tillkommit, och hormontillskott ter sig inte som en lika självklar lösning. Skillnaden avspeglas tydligt i studien. Medan 41 procent av de kvinnor som blev 50 år mellan 1997 och 1999 hade provat östrogen, så var motsvarande siffra bara 22 procent för 2002-2003 års 50-åringar.
Klimakteriet är en tid av osäkerhet. Kvinnorna kan inte säkert veta hur mycket symtom de kan väntas få, om eventuella besvär beror på klimakteriet eller inte, när klimakteriet kommer att ta slut etc. Denna osäkerhet hanterar de var och en på sitt sätt, menar Helene Ekström, som inte vill se kvinnorna som ”vårdobjekt” utan som individer med egen kraft och kunskap.
– Om kvinnor går till doktorn i ett klimakterieärende, så kan deras utgångspunkter vara vitt skilda. En kanske har bestämt sig för att be om ett östrogenrecept, en annan oroar sig för sina besvär, en tredje vill veta mer om olika alternativ, säger Helene Ekström.
Hon menar att läkaren borde bemöta dessa kvinnor på olika sätt, men i stället alltför ofta behandlar alla likadant. Även i ärenden som inte handlar om direkta sjukdomar, har läkarna en tendens att genast leta efter symtom och fundera på undersökningar och medicinering – fast det kanske inte alls behövs någon medicin, utan bara ett samtal. Det har också funnits en tendens att kritisera kvinnor för ”okunnighet” och ”ohörsamhet” om de inte följt läkarens råd, fast det kanske (när det nu inte rör sig om någon direkt sjukdom) snarare handlar om att de varit lyhörda gentemot sin egen kropps signaler.
Avhandlingen heter Keeping my ways of being. Middle-aged women and menopause. En sammanfattning finns på http://theses.lub.lu.se/postgrad/, skriv in ”Helene Ekström” i sökrutan. Forskaren träffas på tel 0470-58 62 78, helene.ekstrom@med.lu.se.
