Negritude – en politisk strategi
Begreppet negritude föddes som ett motstånd mot rasismen som var inneboende i kolonialismen. Det kom senare att bli en del av självständighetsrörelsen. Ambitionerna att ena de svarta och att värna sin kultur och historia kom av Jean-Paul Sartre med efterföljare att kallas för ”antirasistisk rasism”. Detta omdöme har präglat bilden av negrituderörelsen. Det konstaterar Mikela Lundahl i sin doktorsavhandling i idé- och lärdomshistoria. Avhandlingen är den första på svenska om negritudebegreppet.
Negritude, eller idén om negerhet, har ansetts vara essentialistisk, det vill säga att en i detta fall svart person besitter särskilda kvaliteter oberoende av var, när och under vilka omständigheter han eller hon lever. Mikela Lundahl fokuserar i avhandlingen på den politiska verklighet som negrituderörelsen hade att förhålla sig till. Vad kom det sig att rörelsen valde att bygga sin identitet kring föreställningen om vad som är afrikanskt – det argument som den dominerande vita kulturen använt sig av för att förtrycka de svarta?
I avhandlingen har Mikela Lundahl dels studerat texter av två av rörelsens tongivande författare, Aimé Césaire och Léopold Senghor och dels undersökt hur ordet neger användes i deras antikoloniala strävan. Hennes slutsats är att rörelsen inte framställde sig som essentialistisk eller drevs av ett slags omvänd rasism som ville upphöja negern. Att bilden av negritude som en antirasistisk rasism spritts beror enligt Mikela Lundahl på att Jean-Paul Sartre och andra representanter av den vita, västerländska mannens kultur inte förmått se vad negritude var och givit en förenklad bild av begreppet. Lundahl menar att negritude var en medveten strategi som måste förstås i sitt historiska sammanhang. Att värna sin kultur och historia var ett sätt att undgå att bli förtryckt och assimilerad med den västerländska mannens ideal och kultur. Hon ser det som att Césaire och Senghor var indragna i en politisk kamp där de använde rasen som ett redskap för att undvika den assimilation som syftade att ersätta deras svarthet med ett slags vithet. Och att de använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett medvetet val:
– De valde det begrepp som de sämst lottade svarta betecknades av för att överbrygga klass- och regionala klyftor och för att de inte själva som de privilegierade svarta de var skulle låta sig assimileras med den västerländska kulturen, säger Mikela Lundahl.
Avhandlingen ”Vad är en neger? Negritude, essentialism, strategi” lades fram den 9 april 2005 vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Mikela Lundahl, tel 031 – 773 52 77, e-post mikela.lundahl@htu.se
