Fattigvårdens historia ur ett Norrlandsperspektiv

I sin doktorsavhandling berättar Elisabeth Engberg om fattigvårdens historia i ett nordsvenskt landsbygdssamhälle under 1800-talet men väcker också frågor om samhällsutveckling, samhällsdebatt och samhällsförändring i ett vidare perspektiv. Med Skellefteå socken som exempel diskuterar hon hur fattigvården utformades på sockennivå och bynivå, i nära samspel med det omgivande samhället. Blicken riktas också mot understödstagarna själva och deras livssituation när de försörjdes av fattigvården. Vilka var de individer och hushåll som fick understöd från samhället och vad var det som äventyrade just dessa personers möjlighet att klara sin egen försörjning?

Fattigvården bars av en djupt rotad plikt att samhället skulle ta hand om sina fattiga och blev tidigt en angelägenhet för den lokala självstyrelsen. Varje socken hade laglig skyldighet att försörja sina ”egna fattiga” men gavs samtidigt stor frihet att utforma sin fattigvårdspraxis efter lokala förutsättningar. Artonhundratalssamhällets sociala omsorg präglades av sin tids normer och föreställningar och begränsades av balansen mellan behov och resurser. I Skellefteå delegerades det praktiska ansvaret för de fattigas försörjning till socknens byar. Att det sociala ansvarstagandet så tydligt förankrades i lokalsamhället och knöts till samhörigheten med hemorten skapade goda förutsättningar för en inbördes solidaritet i byn. Det gör det också möjligt att tala om ett lokalt socialt medborgarskap, långt innan framväxten av ett medborgarskap i modern mening. Samtidigt skapade det lokala fattigvårdsansvaret ett ökat behov av att tydliggöra gränserna för tillhörighet och utanförskap, i den egna samhällsgemenskapen, men också gentemot andra.

De allra flesta av understödstagarna tillhörde landsbygdssamhällets lägre skikt och levde förmodligen på marginalerna redan innan de blev föremål för fattigvård. Vanligtvis var de män och kvinnor med bräckliga och resurssvaga sociala nätverk, och få anhöriga i livet. Könsfördelningen var relativt jämn, även om det fanns en tydlig kvinnlig dominans i de äldre åldersgrupperna och bland de ogifta. Barndomen, den yngre medelåldern och ålderdomen framstår som de faser i livscykeln när behovet av stöd från fattigvården var som störst. För många individer i medelåldern kunde fattigdomsproblematiken kopplas samman med en tung försörjningsbörda, ofta fördjupad av sjukdom eller handikapp.

De stora barnfamiljernas understödsbehov kom allra tydligast till uttryck i anslutning till 1830-talets och 1860-talets missväxtperioder, som slog hårt mot Skellefteå socken och stora delar av Norrland. Bland de äldre understödstagarna förstärktes ålderdomens begränsningar inte sällan av sjukdom, en makes död eller sviktande stöd från anhöriga. Både bland äldre och yngre understödstagare kunde understödsberoendet också höra samman med en social marginalisering till följd av att de, eller deras närstående på något sätt avvek från lokalsamhällets etablerade normer. Då som nu handlade fattigdom inte enbart om brist på materiella resurser, utan kan även kan associeras med socialt utanförskap och bristande delaktighet i lokalsamhället.

Fredagen den 20 maj försvarar Elisabeth Engberg, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln I fattiga omständigheter. Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet. Disputationen äger rum kl 10.00 i Hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är Loftur Guttormsson, professor i historia vid Iceland University of Education, Reykjavik.

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta gärna Elisabeth Engberg,
tel 070-242 53 54, 0916-10229 eller 090-786 99 46
eller e-post elisabeth.engberg@ddb.umu.se