Samhället har svårt att uppfatta potentiella våldbrottslingars risksignaler

Fjorton individer, som återfallit i allvarligt våldsbeteende antingen ute i samhället eller inom institution på en rättspsykiatrisk vårdavdelning, intervjuades. Tretton av de 14 intervjuade uppgav att de före gärningen hade kommunicerat risk för våldsbeteende, huvudsakligen riktat mot professionella inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården eller polisen. Kommunikationen, kunde vara såväl verbal som icke-verbal (exempelvis aggressivt beteende). Anledningen till att detta inte togs på allvar eller att åtgärder inte sattes in berodde bland annat på att de inte blev trodda eller på att kommunikationen skedde mot en huvudman som inte hade mandat eller möjlighet att ändra deras situation.

I en större studie genomfördes strukturerade intervjuer av 133 våldförövare för att undersöka potentiella utlösande faktorer för våld inom fem delområden; alkohol, droger, mediciner, psykiatriska symptom samt interpersonella stressfaktorer. Resultaten visade att intag av alkohol inom de 24 timmarna före gärningen medförde en riskökning på 13 gånger i jämförelse med om individen inte hade druckit alkohol samma dygn. Ovanligt höga doser av bensodiazepiner (”lugnande medel”) medförde också en riskökning. Att kombinera alkohol med bensodiazepiner ökade dock inte riskeffekten mer än vid enbart alkohol. Vanliga doser av bensodiazepiner samt antidepressiv medicin tycktes minska risken för våld, i jämförelse med om de inte hade tagit dessa preparat. De psykiatriska symtom som undersöktes och som påvisade en signifikant riskökning var främst självmordstankar/handlingar och hallucinationer. Att bli nekad sökt psykiatrisk vård medförde en fyrfaldig riskökning för att agera våldsamt inom 24 timmar. Akuta/allvarliga konflikter med andra, förutom med våldsoffret, ökade risken femfaldigt.

En fjärdedel av de 133 våldsförövarna hade sökt men blivit nekade psykiatrisk vård. Nio procent uppgav att våldet var ett rop på hjälp och ytterligare 7 procent uppgav att de psykiska problemen var motivet för våldshandlingen.

– Det som blev mest framträdande i avhandlingen var att dessa undersökta psykiskt störda våldsförövare hade svårt att kommunicera sina problem och få adekvat hjälp och stöd, säger Ulrika Haggård-Grann.

– Våldet tycktes fungera som ett sätt att kommunicera när andra sätt att förmedla deras ohållbara situation blev obesvarade eller inte fick genomslagskraft.

En ytterligare studie syftade till att identifiera skyddande faktorer för kriminellt beteende och våld. Från en uppföljningsstudie av 401 psykiskt störda våldsförövare valdes individer ut där man bedömt att risken för återfall var hög, men där individerna inte hade återfallit i brott efter flera år i samhället. De skyddande faktorer som framkom under intervjuerna var minskat missbruk, orientering mot familj, samt social- och geografisk isolering. Uppbrottet från en kriminell livsstil var enligt dessa individer ett medvetet beslut som baserades på insikt om de negativa konsekvenserna av kriminaliteten.

Avhandling:
Violence among mentally disordered offenders: Risk and protective factors

Författare:
Ulrika Haggård-Grann, Centrum för våldsprevention, institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, 08-517 705 60, 073-659 60 00, ulrika.haggard-grann@cvp.se

Disputation:
Fredag 3 juni 2005, kl 10, föreläsningssalen, entréplanet, Hälsingegatan 49, Stockholm.

Avhandlingens abstract finns på: http://diss.kib.ki.se/2005/91-7140-377-9/

Kontaktinformation
Pressekreterare Sabina Bossi, telefon 08-524 838 95, e-post: sabina.bossi@admin.ki.se

Karolinska Institutet är ett av Europas största och mest ansedda medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan www.ki.se