Plankton har stor betydelse för övrigt djurbestånd i havet
I haven är växter och djur sammankopplade i en stor näringsväv, där basen utgörs av plankton. Genom att studera vad dessa plankton äter och de rovdjur som i sin tur äter dem, får vi en större kunskap om de olika leden i näringsväven. Kajsa Tönnesson visar bland annat i sin avhandling från Göteborgs universitet att pilmasken Sagitta setosa till stor del är kannibal.
Plankton är organismer, det vill säga bakterier, växter eller djur som lever mitt i vattenmassan (pelagialen) och följer med i dess rörelser. Växtplankton äts av små djurplankton som sedan blir till föda åt större djurplankton, bottenlevande djur eller fiskar. När ett djur äter en växt eller ett annat djur innebär det att energi och material förflyttas till detta djur. Djurplankton påverkar också mängden av det som faller till botten, genom att de omvandlar små, icke sjunkande partiklar till fekalier (restprodukter).
Kajsa Tönnesson har bland annat studerat pelagiska sjöpungar, en slags djurplankton som samlar sin föda med hjälp av ett ”hus”. När djuret, som befinner sig i huset, pumpar med sin svans strömmar vatten med födopartiklar genom huset. Växtplankton som samlats upp av huset, antingen de äts eller inte, försvinner från vattnet och blir på så vis otillgängliga för andra växtätande djurplankton. Huset blir ganska snart fullt av partiklar som hindrar deras filtrerande (ätande). Djuret släpper då huset för att bygga sig ett nytt, vilket sker upp till sex gånger om dagen. De övergivna husen, tillsammans med de fekalier som djuren producerar, faller mot botten. Pelagiska sjöpungar tillför därför en ganska stor dos av organiskt material till havens bottnar och djuren som lever där. Deras hus är också en stor födokälla för många pelagiska djur, bland annat de talrika hoppkräftorna.
Nästa steg i näringsväven utgörs av rovdjur, och Kajsa Tönnesson har studerat den stora hoppkräftan Pareuchaeta norvegica och pilmaskarna Sagitta setosa och Sagitta elegans . I avhandlingen visas att pilmaskarna är selektiva i sitt födointag, det vill säga de äter inte alltid föda i proportion till dess tillgänglighet utan väljer ut ett visst byte. De äter gärna vissa arter av små hoppkräftor och pelagiska sjöpungar, och under hösten äter de nästan slut på dessa. Resultat visar också att en del arter av pilmaskar (Sagitta setosa) i stor utsträckning är kannibaler, då de under senhösten äter individer av sin egen art.
Sammantaget står dessa tre arter för en betydande mängd födointag och både hoppkräftan och pilmaskarna har därför stora möjligheter att påverka mängden av de djur som utgör deras föda. Speciellt under vinterhalvåret när mängden av exempelvis små hoppkräftor är liten.
Kajsa Tönnesson disputerar för att avlägga filosofie doktorsexamen i marin ekologi vid Göteborgs universitet. Avhandlingen har titeln:” Zooplankton-their role in the pelagic food web and in structuring the pelagic ecosystem”.
Disputationen äger rum onsdagen den 15 juni 2005, kl 10.00 på Kristinebergs marina forskningsstation, Fiskebäckskil
Kontaktinformation
Kajsa Tönnesson
Institutionen för marin ekologi
Göteborgs universitet
Telefon: 0523-185 09 eller mobil: 0708-77 66 16
E-post: kajsa.tonnesson@kmf.gu.se
