Strängare straff för en återfallsbrottsling i jämförelse med en förstagångbrottsling?

Ska tidigare brottslighet påverka bedömningen av om gärningsmannen gjort sig skyldig till ett brott eller skall tidigare brottslighet uppmärksammas vid påföljdsbestämningen? Catharina Sitte Durling behandlar i sin nyligen framlagda avhandling båda frågeställningarna men tonvikten ligger på den senare.

Inledningsvis konstateras att tidigare brottslighet har uppmärksammats i svensk rätt under en mycket lång tid och att tidigare brottslighet i många utländska straffsystem beaktas som en försvårande omständighet. I avhandlingen förs en diskussion kring frågan vad som motiverar en strängare bestraffning av en återfallsbrottsling i jämförelse med en förstagångbrottsling. Är det gärningen i sig som kan anses mer klandervärd om den begås av en återfallsbrottsling eller motiveras en strängare bestraffning av att samhället förebygger ny brottslighet? Om man hävdar att återfall i brott är en tydlig indikation på ny brottslighet, så borde samhället dra nytta av en strängare bestraffning i syfte att hindra ny brottslighet. Om man finner en brottslings skuld i gärningen större beroende på att han är en återfallsbrottsling, så borde gärningen framstå som mer klandervärd.

Svensk påföljdsbestämning är gärningsorienterad, dvs. att straffet bestäms med utgångspunkt i den brottsliga gärningen. I avhandlingen konstateras att tidigare brottslighet kan beaktas på tre olika sätt i straffskärpande riktning. En fråga som ställs är om tidigare brottslighet ges en för stor betydelse i påföljdsbestämningen. Är det rimligt att kunna beakta en och samma försvårande omständighet vid valet av påföljd, vid förverkandet av villkorligt medgiven frihet och vid straffmätningen?

Läs mer om avhandlingen på Juridiska institutionens hemsida: www.juridicum.su.se

Kontaktinformation
Catharina Sitte Durling nås på tel 08-16 12 86 eller e-post: catharina.sitte@juridicum.su.se