Kärlekskrank krabbatänder på doftspåren
Med antennerna på skaft söker strandkrabban efter sin drömprins. I antennerna sitter nämligen hennes luktorgan; för strandkrabban är det lukter och smaker som är orden i kärlekens språk. Vilken roll den kemiska kommunikationen spelar i strandkrabbans kärleksliv har kartlagts i en ny doktorsavhandling vid Lunds universitet.
Mattias Ekerholm vid Institutionen för cell- och organismbiologi har studerat hur strandkrabborna (Carcinus maenas) parar sig. Det brådskar för honan att hitta en partner, eftersom parningen måste ske under den korta tid när hon ömsar skal. Hon luktar sig till hanarnas lekplatser. Där kämpar dessa om att få en dominant position. Hon följer doften mot en dominant hane och försöker undvika de andra hanarna. När hon kommit honom nära överväldigas hon av doften, ställer sig på tåspetsarna och pumpar iväg sin urin mot honom. Urinet innehåller ett doftämne som genast får hanen att reagera. Mattias beskriver det målande på följande sätt:
– Hanen börjar gå omkring på tåspetsarna med klorna utbredda och försöker se ståtlig ut. Han har fått vittring på honan. Han sniffar och smakar sig ivrigt fram längs hennes doftspår och lyckas efter en stund finna henne.
– De cirklar runt varandra ett tag, och sedan fattar hanen plötsligt galoppen. I stället för att långsamt och metodiskt följa doftplymen, rusar han rakt mot henne. Han försöker greppa tag i henne för att bära henne under sig. Hon gör vilt motstånd för att bedöma hanens kvalitet. Om hanen lyckas hålla fast henne, slutar hon efter en stund att göra motstånd. Han har klarat testet.
Hanen bär sedan honan under sig en dag eller upp till en hel vecka. Under den tiden äger parning och befruktning rum. För att försäkra sig om att hanen inte släpper henne under skalömsningen – när hon är som mest sårbar – släpper honan ut ett annat doftämne som förstärker hanens vilja att bära på henne.
Strandkrabban har blivit allt vanligare längs de svenska kusterna. Det finns olika teorier om vad det beror på. Torskar äter strandkrabbor, och därför tror somliga att ökningen är en följd av att det finns färre torskar. Andra tror att den ökning av fintrådiga grönalger som orsakats av övergödning har gett strandkrabbans larver skydd och därmed bättre chanser att överleva.
Men strandkrabban har också spritt sig till områden i världen där den inte funnits tidigare. I Kanada, USA och Australien upplevs den på många håll som en landsplåga som äter upp och konkurrerar ut inhemska arter och går hårt åt fisk och skaldjursodlingar. Därför finns det också intresse för att utveckla bekämpningsmetoder. Tanken ligger nära till hands att utnyttja sexualferomoner – alltså de doftämnen som avges mellan könen. Det har man som bekant gjort när det gäller att bekämpa vissa skadeinsekter.
– Fortfarande vet vi mindre om marina organismers feromoner än om insekternas. Men om fem år finns det kanske en pålitlig och effektiv metod. I så fall tycker jag att man bör inrikta sig på att framställa hanens feromon som verkar på längre distans än de honliga. Vill man reducera populationen är det dessutom effektivare att inrikta sig på att fånga in just honorna i feromonfällor, resonerar Mattias Ekerholm.
Kontaktinformation
Mattias Ekerholm träffas på tel 046 222 93 40 eller 0730 339 505. Hans doktorsavhandling heter Chemical Communication In Mating Shore Crabs Carcinus Maenas.
