Flexibel mekanism i Kyotoprotokollet kan ge högre utsläpp
Kyotoprotokollet, vars mål är att minska utsläppen av växthusgaser, använder för primitiva metoder för att beräkna koldioxidutsläpp inom den så kallade mekanismen för ren utveckling. Det kan leda till att de totala utsläppen av växthusgaser tillåts öka. Avtalets utformning missgynnar också åtgärder som på ett effektiv sätt skulle kunna minska utsläppen. Det hävdar Stefan Grönkvist som nyligen la fram sin doktorsavhandling på KTH.
– Det är alltid den totala effekten av en åtgärd som är väsentlig när det gäller möjlig klimatpåverkan. När koldioxiden väl är ute i atmosfären spelar dess ursprung ingen roll, därför är det viktigt att använda ett mångvetenskapligt angreppssätt och inte låsa sig vid ett enskilt naturvetenskapligt eller tekniskt angreppssätt, säger Stefan Grönkvist.
Hans kritik mot vissa delar av Kyotoprotokollet riktar sig bland annat mot att det inte ger samma möjligheter för alla åtgärder som skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser, till exempel vissa åtgärder med biomassa.
– Den atmosfärsiska påverkan som undviks genom att man fångar in och stabilt lagrar koldioxid är densamma oavsett om koldioxiden har biologiskt eller fossilt ursprung, och det finns indikationer på att metoden kan utföras mycket kostnadseffektivt i fall när koldioxiden är av biologiskt ursprung. Det är därför rimligt att låta denna åtgärd konkurrera med andra möjligheter för att dämpa klimatpåverkan – så är inte fallet i dag, säger han.
I avhandlingen presenterar han ett förslag för hur infångad och stabilt deponerad koldioxid från biomassa kan ges samma möjligheter att konkurrera som motsvarande metod för fossil koldioxid. Förslaget går i korthet ut på att utsläppsrätter skall kunna erhållas för infångad och stabilt lagrad koldioxid från biomassa.
En annan del av hans kritik gäller de metoder som inom ramen för Kyotoprotokollet används för att beräkna nettoförändringen av koldioxidutsläpp från ett projekt eller en åtgärd. Framförallt vänder han sig mot så kallade 1:1-metoder där man utgår från att tillförd energi (t.ex. elektricitet) helt ersätter annan produktionskapacitet, eller att sparad energi på användarsidan alltid medför motsvarande reduktion på tillförselsidan.
– Många ekonomiska mekanismer, exempelvis pris- och inkomsteffekter, och fysiska mekanismer, exempelvis flaskhalsar i distributionssystemen, som styr det verkliga utfallet av en åtgärd tas inte med i 1:1-metoderna. Felen kan bli väldigt stora i utsläppskalkyleringen – flera hundra procent.
Ett exempel är när 1:1-metoder används för att uppskatta den minskning av utsläpp som ett projekt antas ge inom den så kallade mekanismen för ren utveckling. Dessa projekt genomförs i länder utan utsläppstak men finansieras av länder med utsläppstak, varvid landet med utsläppstak erhåller utsläppsrätter motsvarande den uppskattade utsläppsminskningen.
– Om den verkliga utsläppsreduktionen som åstadkoms blir mycket mindre än den uppskattade, vilket är mycket troligt eftersom uppskattningen görs med 1:1-metoder, blir följden att utsläppet av växthusgaser inom Kyotoprotokollets begränsningar tillåts öka utan att det möts av motsvarande utsläppsreduktion, konstaterar Stefan Grönkvist.
Avhandlingens titel: All CO2 molecules are equal, but some CO2 molecules are more equal than others
Kyotoprotokollet undertecknades vid ett möte i Kyoto i Japan 1997 och är ett tillägg till klimatkonventionen som undertecknades vid Riokonferensen 1992 och trädde i kraft 1994. I Kyotoprotokollet gör ett antal länder (OECD-länderna samt länderna i det forna östblocket) bindande åtaganden för att minska utsläppen av sex olika växthusgaser med sammantaget cirka 5 procent från 1990 till 2008-12. Klimatkonventionen är en ramkonvention och innehåller inga bindande krav på minskade utsläpp.
Utsläppsrätt är ett tillstånd att släppa ut en viss mängd växthusgaser under en fastställd tidsperiod.
Kontaktinformation
Kontakt: Stefan Grönkvist, 08-753 2127, 0734-343618
