Handlingsprogram för hållbart boende lägger större ansvar på medborgarna än dessa är villiga att ta
Idag bor över hälften av jordens befolkning i städer. För att lösa de problem urbaniseringen för med sig har det inom FN utarbetats ett handlingsprogram för en uthållig hantering av bosättningsfrågor. Programmet lägger stor vikt vid lokalt arbete och gräsrotsinitiativ, men denna politik ifrågasätts nu. Madeleine Granvik från SLU visar i en avhandling att viljan att arbeta ideellt med uthållighetsfrågor tycks vara liten, åtminstone i svenska och ryska bostadsområden.
Vad behövs för att skapa drägliga och uthålliga bostadsförhållanden i en värld av ständigt växande städer? Detta var temat för Habitat II, FN:s andra världskonferens om boende, bebyggelse och stadsutveckling, som ägde rum i Istanbul 1996. Konferensen utmynnade i den så kallade Habitatagendan, med mål och åtaganden samt ett politiskt handlingsprogram. Programmets utgångspunkt är att det krävs ett ”aktivt engagemang hos organisationer inom det civila samhället och ett brett deltagande av alla medborgare”, men hur detta ska gå till i praktiken är oklart.
Madeleine Granviks doktorsarbete visar att den etablerade politiken inte är helt realistisk, åtminstone inte i de områden hon har arbetat med. Samhället kan inte förlita sig på medborgarnas vilja och förmåga att skapa hållbara bostadsförhållanden. Dessa slutsatser drar Madeleine Granvik efter att ha genomfört intervjuer, enkätundersökningar och observationer i olika typer av bostadsområden i Uppsala och Petrozavodsk, huvudstaden i Karelska republiken i Ryssland. Få av de boende arbetade aktivt för kollektiva angelägenheter i sitt bostadsområde. De flesta var inte heller intresserade av att göra det. De områden som ingick i studien kan ses som exempel på vanliga typer av bostadsområden där det inte gjorts några särskilda satsningar på hållbar utveckling.
Ett antagande när studien inleddes var att deltagandet skulle vara högre i de svenska bostadsområdena än i de ryska, på grund av Sveriges relativt långa erfarenhet av demokrati, men så var inte fallet. Skillnaderna mellan de svenska och de ryska bostadsområdena var i detta avseende små.
Det kan finnas flera anledningar till varför boende inte engagerar sig, såsom livsstil och levnadsvillkor. I alla bostadsområden upplevde omkring hälften av de tillfrågade stress i vardagslivet; man prioriterade förvärvsarbete, och den tid som blev över ägnades åt familj, vänner och hobby. En annan orsak kan vara att varken bostadsföretag, kommuner eller samhället i stort uppmuntrar ideellt arbete för ett hållbart boende. Somliga har kanske också dåliga erfarenheter sen tidigare av denna typ av arbete. Medborgarna behöver incitament som passar in i deras vardagsliv för att delta och anamma en mer hållbar livsstil.
Omvända preferenser i Uppsala och Petrozavodsk
I Uppsala studerades bostadsområdena Kungsgärdet (småhusområde, 1930-tal), Lassebygärde (flerfamiljshus, 1950-tal) och August Södermans väg i Gottsunda (flerfamiljshus, 1970-tal). I Petrozavodsk studerades ett småhusområde från 1930-talet och ett flerfamiljshus från 1980-talet.
Intresset och engagemanget för frågor rörande bostadsområdet skilde sig alltså inte mycket mellan områden och länder. Däremot fanns en stor skillnad i hur attraktiva olika typer av bostadsområden var i Sverige och Ryssland. Den mest attraktiva boendeformen i Uppsala var otvivelaktigt småhusområdet. Samtliga av de tillfrågade i Kungsgärdet var nöjda eller till och med mycket nöjda med sitt boende, medan få i Gottsunda var nöjda med sitt boende. I Petrozavodsk däremot sågs småhusområdet i Perevalka inte alls som ett attraktivt område, till skillnad från höghusområdet Drjevlanka där de flesta tillfrågade var nöjda eller mycket nöjda med boendet. Förklaringen är till stor del att småhusområdet i Perevalka har samma standard idag som när området byggdes 1930 – uppvärmning med ved/kol, utedass och vattenpumpar på gatan. Kungsgärdet har sedan 1930-talet utvecklats till ett medelklassområde, Perevalka till ett ”fattigmansområde”. Drjevlanka däremot ansågs vara ett bra modernt område som erbjuder både centralvärme, indraget vatten, dusch och toalett och närhet till moderna shoppingcentra. Gottsunda erbjuder visserligen samma bekvämligheter, men anses inte för den skull vara ett attraktivt boende utan snarare tvärtom. Preferenserna är olika mellan länderna. Det som är en självklar boendestandard i Sverige är det inte alls i Ryssland.
Samhällsgeograf Madeleine Granvik vid SLU:s institution för stad och land, försvarade fredagen den 4 november sin avhandling Implementation of the Habitat-agenda in local communities – Late modern living conditions and residents’ interest, time for and real action in citizen participation, in a Swedish and Russian context. Disputationen avsåg filosofie doktorsexamen och opponent var professor emeritus Dick Urban Vestbro, institutionen för infrastruktur, KTH, Stockholm.
Mer information: Madeleine Granvik, 018-67 19 50, 018-53 57 44, Madeleine.Granvik@sol.slu.se
Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000971/
