När kvinnorörelseaktivister tog teaterscenen i besittning
Margareta Garpe och Suzanne Osten tog med sig kvinnorörelsen in på teatern när de skrev och satte upp fem pjäser under 1970-talet. Hur använde de teatern för att utforska samhällets genuspraktik och skapa nya identifikationsmöjligheter för en kvinnlig publik? Hur samverkade deras kvinnopolitiska engagemang med en avantgardistisk och politisk teatertradition? Och hur reagerade kritikerkåren på deras kvinnopolitiska manifestationer från teaterscenen. Dessa frågor står i centrum i Birgitta Johanssons doktorsavhandling.
Avhandlingsförfattaren behandlar de tre uppsättningarna Tjejsnack (1971), Kärleksföreställningen (1973) och Jösses flickor! Befrielsen är nära (1975). Garpe och Osten betraktas som röster i ett kollektivt experimentellt rum, tillsammans med kvinnorna i kvinnorörelseorganisationen Grupp 8. De går också i dialog med feminister som Juliet Mitchell, Germaine Greer och Suzanne Brøgger. I ett angränsande rum finns 1970-talets gruppteaterrörelse samt teatermän som Dario Fo och Bertholt Brecht. Genom kvinnors autentiska erfarenheter och en trickspeglande teaterpraktik ifrågasatte Garpe och Osten den patriarkala berättelsen om ”Kvinnan” och erbjöd alternativ.
Garpes och Ostens uppsättningar nådde en stor publik och hade stor betydelse för 1970-talets nya kvinnorörelse. Deras teater och sånger har fortsatt att leva kvar i människors medvetande långt efter det att 1970-talets radikaliseringsvåg ebbat ut. Garpe och Osten gjorde något nytt när de ställde kvinnors erfarenheter i centrum av teater-institutionen och ifrågasatte – inte bara samhället – utan också teaterns patriarkala strukturer. Trots att uppsättningarna innebar en banbrytande och viktig insats finns ingen forskning som fokuserar på deras politiska funktion och förankrar den i samtidens kvinnorörelse och teaterinstitution. Detta tomrum fyller denna avhandling.
Birgitta Johansson visar hur Garpe och Osten med sin teater ville befria kvinnan från ett begränsande kvinnoideal och skapa alternativ. Men de nöjde sig inte med att skapa nya identifikationsmöjligheter för kvinnor utan erbjöd också en vision om ett samhälle där människors samarbete och jämställdhet garanterade individens frihet. Det nyskapande i deras teater låg i kombinationen av avantgardistiska teaterstrategier och kvinnliga erfarenhetsberättelser. Garpes och Ostens teater fokuserade på sambandet mellan teaterns berättelser, en patriarkal samhällsstruktur och publikmålgruppens livserfarenheter Genom de avantgardistiska teatergreppen ifrågasatte den begrepp som sanning och verklighet och pekade därmed framåt mot postmodern teori och teaterpraktik.
Recensionerna vittnar om att de kvinnliga erfarenhetsberättelserna var välkomna inslag på scenen, men också att samarbetande kvinnor som gjorde anspråk på detta rum för det kvinnopolitiska frigörelseprojektet var hotfulla. Avhandlingen belyser en viktig period i teaterns och det feministiska förändringsarbetets historia som är relativt outforskad, men som det finns en hel del myter och förutfattade meningar om. Genom att visa hur Garpe och Osten både använde sig av, ifrågasatte och skapade alternativ till en patriarkal teatertradition och teaterinstitution, samt hur kritkernas stöd och motstånd såg ut ger avhandlingen perspektiv på frågor och problem som fortfarande är aktuella.
Avhandlingens titel: ”Befrielsen är nära”. Feminism och teaterpaktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater.
Opponent: Professor Unni Langås, Agder
Disputationen äger rum fredagen den 12 maj 2006 kl. 13
Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Birgitta Johansson, tel. 031 -773 43 49, 0707-46 23 05
birgitta.johansson@lit.gu.se
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
031-773 48 65
barbro.ryder@hum.gu.se
