Dinocyster avslöjar övergången från varm till kall värld

Traditionellt betraktas dinoflagellater som encelliga marina alger. I själva verket är de varken djur eller växter. Vissa av dem kan äta andra organismer, andra får – i likhet med växter – sin energi genom fotosyntes och vissa har båda dessa egenskaper. Den kunskap som finns om dagens dinoflagellater gör att de även kan användas som indikatorer för forntidens dinoflagellater. Många av dem har i sin livscykel en fas där de kapslar in sig: dinoflagellate cystor eller dinocyster. De här dinocystorna går att hitta i många marina sediment. Genom att jämföra sammansättningen av dinocyster i olika prover kan vi se ändringar av ekologiska förhållanden och därmed klimatförändringar.

För 34 miljoner år sedan skedde den största klimatövergången sedan dinosaurierna dog ut. På kort tid sjönk genomsnittsårstemperaturen med sex grader Celcius. Caroline van Mourik har undersökt den mikrofossila sammansättningen i 30-40 miljoner år gamla sediment från Atlanten och i de italienska Apenninerna. Speciellt analyserna av sediment från Massignanosektionen i Apenninerna har varit viktig eftersom det är en nyckelsektion som åskådliggör övergången mellan de geologiska epokerna eocen och oligocen. Massignano är en så kallad “stratotypsektion”. Det är en sektion av bergarter som utgör referens för ett speciellt geologiskt tidsavsnitt och som andra sektioner i världen jämförs med. Just i nivån där gränsen finns sitter en “gyllene spik”.

Problemen med Massignanosektionen är att det fanns väldigt lite tidigt oligocent sediment och att inte den hela stora temperaturövergången ingår i sektionen. Caroline van Mourik korrelerade en mycket nära tagen borrkärna till sektionen och konstruerade en sammansatt sektion som blev drygt en miljon år äldre. Den nya sektionen möjliggjorde klimatforskning i det viktiga klimatövergångsintervallet, från den varma “växthusvärlden” till den kalla “ishusvärlden”, med varaktiga istäcken.

Genom att dela in dinocysterna i olika temperaturgrupper kunde forskarna se en cyklicitet på 100 000 och 400 000 år i sedimenten. Även mindre cykler på 54 000 och 41 000 år framkom. Dessa cykler är relaterade till kända variationer av solinstrålning. De hundratusenåriga cyklerna beror på utdragenheten av jordens ellips kring solen och de kortare cyklerna på lutningen av jordens snedställda axel.

Sedan tidigare vet man att växthusgaserna minskade under den eocena epoken. Avhandlingen bekräftar idén att solinstrålningscyklerna utlöste den snabba temperaturnedgången och bland annat möjliggjorde formationen av varaktiga istäcken på jorden.

Kontaktinformation
För ytterligare information:
Caroline van Mourik, tfn: 08-674 75 95, mobil 0704-712 209 e-post Caroline.vanMourik@geo.su.se

För porträttbilder kontakta:
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet, tfn 08-16 39 53, mobil 070-230 88 91, e-post maria.erlandsson@eks.su.se