Systematisk konservering av stenbyggnader kan bevara vårt kulturarv
Många av vår tids vackraste byggnader och skulpturer är på väg att vittra sönder. Men med systematiskt underhåll och konserveringsåtgärder skulle åldrandet hos vackra byggnader som Stockholms slott och Riddarholmskyrkan kunna bromsas. I en avhandling från Göteborgs universitet presenteras nu resultat som visar hur effektiva olika konserveringsmetoder egentligen är.
Malin Myrin har i sitt avhandlingsarbete studerat gotländsk sandsten, som bland annat används för att smycka Stockholms slott och Riddarholmskyrkan. Stenen är porös och tämligen homogen, vilket gör den lätt att forma och arbeta med. Det har i sin tur gjort den till ett omtyckt byggnadsmaterial i konstruktioner, ornament och skulpturer, och en betydande del av den svenska kulturhistoriskt viktiga arkitekturen är huggen i denna stensort.
Gotländsk sandsten är dock mycket benägen att vittra, en process som vår tids hårda miljöbelastning snabbat på. Men det finns olika sätt att hämma stenens nedbrytning, något som bevarar byggnader och skulpturer längre. Malin Myrin har framför allt studerat tre olika delar av redan använda konserveringsprogram:
• Konsoliderande behandlingar (stärkande behandling)
• Hydrofobierande behandlingar (vattenavstötande behandling)
• Lagningsbruk för sten
Resultaten visar att stärkande behandlingar för det mesta reducerat sandstenens nedbrytning utan att ge negativa följder. Behandlingens varaktighet varierade dock kraftigt mellan olika objekt, vilket beror på om de utsatts för vatten eller inte. I några fall fanns tecken på att sandstenen börjat vittra sönder redan fem år efter behandlingen, medan behandlingen i andra fall fortfarande hade effekt efter femton år.
Vidare visade resultaten att en vattenavstötande behandling fungerar, om den utförts på rätt sätt. Den kan dock ge negativa effekter i form av skiftningar i stenens färg samt i vissa fall tydliga spår från vattenavrinning. Många lagringsbruk för sten visade sig fungera dåligt. Här fick man problem med färgförändringar och dålig vidhäftning.
I avhandlingen poängteras att de olika konserveringsåtgärderna varierar i varaktighetsgrad, vilket innebär att det är viktigt med regelbundna inspektioner och åtgärder som sätts in i tid.
– Det faktum att Sverige saknar vedertagna normer och metoder för underhåll av stenobjekt försvårar nödvändigt underhållsarbete. Dessutom saknas etablerade testmetoder för systematisk diagnos av stenobjekt och utvärdering av konserveringsåtgärder, vilket komplicerar bedömningen av när och hur åtgärder behöver sättas in, säger Malin Myrin.
De konserveringsåtgärder som Malin Myrin studerat hade oftast satts in när objekten sedan länge varit allvarligt skadade, vilket gjorde att omfattande konserveringsarbeten var nödvändiga. Efter konservering hade många objekt lämnats utan översyn och systematiskt underhåll, vilket gjorde att skadorna försämrats avsevärt under den tid då objekten studerades.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Malin Myrin
Institutionen för kemi
Göteborgs universitet/Stenkonservatorn Skanska
Tel: 08-504 387 22
E-post: malin.myrin@skanska.se
Handledare: professor Jan Rosvall, Göteborgs miljövetenskapliga centrum (GMV) tel: 031-772 4953, e-post: jan.rosvall@gmv.gu.se
Avhandlingen har titeln: “Conservation of Gotland Sandstone – Overview of Present Conditions Evaluation of Methods”.
Disputationen äger rum den 28 september 2006, kl 10.00 i sal 10, Göteborgs universitets huvudbyggnad, Vasaparken.
