Museers politik och praktik skärskådas
Vem har ansvaret för kulturarvet? Och vilka bilder presenteras av vår kultur och historia? De frågorna granskas i två aktuella avhandlingar vid LiU, som båda fokuserar på Nordiska museet.
Det finns en allmän föreställning om att staten har tagit huvudansvaret för kulturarvet. Men det stämmer inte. I sin avhandling, den första vid Tema Kultur och samhälle, kartlägger Magdalena Hillström Nordiska museets tillblivelse och tidiga historia. Hon visar hur museet kom till på ett privat initiativ och ägdes privat innan det övertogs av en stiftelse, som för övrigt fortfarande äger museet.
Artur Hazelius, Nordiska museets och även Skansens grundare, var en samlare av rang, vilket också museets samlingar genom tiderna vittnat om. Här fanns plats för allt, för ”samlingar i oändlighet”. Någon bärande idé eller genomtänkt strategi om vad som skulle visas upp fanns inte.
– Det var ett mångtydigt museum, säger Magdalena Hillström, något som också gjorde det lätt att försvara. Vilken inriktning man än efterlyste så fanns det alltid något att visa upp
Frågan om vem som vårdar vårt kulturarv är inte överspelad. Exempelvis arbetar 10 000-tals engagerade människor ideellt i stiftelser och föreningar, med bruks- industri- och arbetsmuseer av olika slag. Frågan om statens ansvar är inte besvarad, konstaterar Magdalena Hillström.
Wera Grahn, som disputerar vid Tema Genus, har också granskat Nordiska museet, men ur ett genusperspektiv. Hon visar hur museet i sina utställningar upprepar stereotypa bilder av vad kvinnor och män får göra och inte göra. Kvinnor knyts till hemmets sfär, de återges ofta i passiva positioner, de omskrivs med bara förnamn och om de rör sig i den offentliga sfären så är det mestadels som offer.
– Det är helt okej att kalla Selma Lagerlöf för bara Selma, men vem skulle komma på idén att kalla Strindberg för bara August? frågar Wera Grahn retoriskt.
Män, däremot, erövrar världen, skapar välstånd, bygger nationer, har titlar och en mängd olika yrken. Deras privatliv berörs inte, de omskrivs med både för- och efternamn och behandlas på det hela med större respekt än kvinnor, hävdar Wera Grahn.
– Kring kvinnors prestationer berättar utställningstexterna gärna på ett raljerande och nedsättande sätt, säger hon, och tar som exempel beskrivningen av modeskaparen Gunilla Ponténs produktion av ”tokroliga hattar”.
Museer fortsätter att reproducera gamla tankemönster, som förminskar kvinnor, är Wera Grahns slutsats. Detta trots att de är ålagda att ge nyanserade skildringar av kvinnors och mäns liv i historien. Problemet är att de museiansvariga inte riktigt vet hur de ska omsätta detta i praktiken. De saknar verktygen, menar Wera Grahn.
– Det handlar inte bara om att synliggöra kvinnor, säger hon, utan också om hur de synliggörs.
Kontaktinformation
Magdalena Hillström disputerar den 29 september vid Tema Kultur och samhälle. Avhandlingen heter Ansvaret för kulturarvet. Hon nås på telefon 011 363411 eller 0707 771715, e-post: maghi@isak.liu.se
Wera Grahn disputerar den 6 oktober vid Tema Genus. Avhandlingen heter ”Känn dig själf”. Telefon 08-748 04 80 eller 070-775 63 73, e-post: wergr@tema.liu.se
