Historien slagträ i svensk och norsk EU-debatt
Historien var ett politiskt maktmedel i norsk och svensk EU-debatt. I Sverige stod tidiga 1900-talets utvecklingsoptimism i fokus, medan Norge pekade på 1800-talets demokratisering med frigörelse från unioner och ockupation. Erik Axelsson har i sin avhandling studerat retoriken i norsk och svensk EU-debatt 1990-1994. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 1 december.
Hösten 1994 folkomröstade svenskar och norrmän om medlemskap i Europeiska unionen. Debatten om EU-medlemskap hade då pågått under hela 1990-talet och stundtals varit mycket intensiv. I sin avhandling undersöker Erik Axelsson de norska och svenska EU-debatterna utifrån ett källmaterial som spänner från dagstidningar till parlamentsdebatt. Den fråga som besvaras är: Hur användes historien i norsk och svensk EU-debatt 1990-1994?
Historien kan tolkas utifrån olika utgångspunkter, såväl vetenskapliga och teoretiska som politiska och ideologiska. Hur historiker bedriver sin verksamhet har länge varit föremål för forskarnas intresse, men förhållandevis liten forskarmöda har ägnats åt att i detalj studera hur andra ”historietolkande aktörer” – exempelvis politiker och ledarskribenter – använder sig av det förflutna i sin kommunikation. Erik Axelsson visar exempelvis att det framför allt var då debatten rörde nationell suveränitet, demokratifrågor och säkerhetspolitik som historien kom fram som en viktig del av argumentationen. Norska och svenska fackhistoriker deltog i debatten på olika sätt: böcker av svenska historiker gav ”historisk ammunition” för andra debattörer, medan norska historiker mera direkt grep in i debatten i dagspressen.
Vilka ”historier” var det de norska och svenska EU-debattörerna berättade? I Sverige togs främst exempel från 1900-talets historia, såsom välfärdsstaten, industrialiseringen, den allmänna rösträttens införande och neutralitetspolitiken. Socialdemokratin framstår som den centrala historiska aktören i den svenska historien. Berättelsen om Sveriges historia var framåtblickande och utvecklingsoptimistisk.
I berättelsen om Norge var 1800-talets demokratiseringsprocess den centrala företeelsen. Årtalen 1814 (då unionen med Danmark upphörde), 1905 (då den norsk-svenska unionen upphörde) och 1940/45 ( tyska ockupationen/befrielsen) var strukturerande för berättelsen. Jämförelser mellan EU och tidigare norska unioner var vanliga. Historiens huvudaktör var det norska folket. I jämförelse med den svenska nationella berättelsen var den norska mera tillbakablickande. Det rådde också större enhet om den historiens innehåll i Norge. Bland svenska EU-debattörer fanns delvis skiljaktiga versioner av nationens förflutna utifrån partipolitisk ståndpunkt.
Av EU-anhängare i båda länderna betonades att EU grundats för att skapa fred och demokrati i Europa efter andra världskriget. Kanske finns i denna historietolkning embryot till en gemensam europeisk historia som kan ligga till grund för en europeisk identitet inom EU. Historien var ett politiskt maktmedel i norsk och svensk EU-debatt och kommer säkert att vara det även i framtiden.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Erik Axelsson, tel: 070-202 00 92, 08-641 13 01, e-post: erik.axelsson@hist.uu.se
