Skillnader mellan nationell planpolitik och lokal praktik
Våra förtroendevalda politiker ses fortfarande som de viktigaste aktörerna inom svensk planpolitik, i alla fall i den lagstiftning som på nationell nivå reglerar den fysiska samhällsplaneringen. På det lokala planet har däremot informella samarbetsformer mellan offentliga institutioner, medborgare och affärsintressen växt fram. Det visar Andreaz Strömgren i sin avhandling, som granskas vid Uppsala universitet den 11 maj.
Tidigare forskning på området har pekat på att tänkandet inom den svenska fysiska planeringen har ändrats radikalt, och att efterkrigstidens rationella planering samt den politiska ambitionen att göra om samhället i grunden numera har ersatts av mer spontana krafter. Andreaz Strömgren, som har undersökt internationell akademisk plandebatt och svensk planpolitik under perioden 1945-2005, visar dock att det svenska planeringstänkandet fortfarande präglas av en hög grad av kontinuitet.
– Från 1960-talet och framåt är det en reviderad form av rationell planering som förespråkas, åtminstone i den nationella planpolitiken. Med den representativa demokratin som norm har man fortsatt att försvara de förtroendevaldas rätt att bestämma över markanvändningen, naturligtvis med planerarprofessionens planutredningar som underlag. Detta perspektiv har försvarats mot alternativa synsätt, berättar han.
Strömgren visar i avhandlingen hur man inom den internationella akademiska plandebatten övergav den så kallade rationella planeringsmodellen på 1980-talet. Istället har man argumenterat för ett mer direkt medborgerligt inflytande, alternativt har renodlade marknadslösningar förordats.
– I den svenska planpolitiken har de här förhållningssätten avvisats, framför allt under de femton senaste åren. Istället har en stark offentlig planering, förankrad i den representativa demokratin, betraktats som något som måste värnas och utvecklas om vi ska kunna uppnå ett hållbart samhällsbyggande och bekämpa segregationen, säger Strömgren.
Den rationella planeringsmodellen dominerar fortfarande svensk planpolitik, i alla fall på nationell nivå. Men det är på lokal nivå som politiken ska realiseras, och där finns det enligt Strömgren tecken på att tänkandet har förändrats. I de svenska kommunerna har mer informella samarbetsformer mellan offentliga institutioner, medborgare och affärsintressen växt fram.
– Den väsentliga frågan inför framtiden är därför hur stor skillnaden kan tillåtas vara mellan retoriken i den nationella planpolitiken och den kommunala planeringspraktiken, säger Andreaz Strömgren.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Andreaz Strömgren, 018-471 65 23, 073-382 67 77, e-post: andreaz.stromgren@ibf.uu.se
