Skolan gör skillnad
Svensk eller invandrare? I skolan används indelningen inte bara för att säga något om barns faktiska ursprung, utan också om deras beteende och prestationer. En ”invandrarkille” är inte bara en kille med bakgrund från ett annat land än Sverige, utan uppfattas också vara utagerande och allmänt strulig.
Beteckningen ”invandrarkillar” används däremot mer sällan om pojkar av utländskt ursprung som inte sticker ut utan sköter sitt skolarbete och smälter in i mängden. Och om invandrarflickor pratar lärare nästan inte alls, eftersom de upplevs som lugna och skötsamma, ja ”nästan som svenska”.
Det berättar Sabine Gruber, som har studerat hur lärare i en centralt belägen skola i en medelstor stad delar in barnen i olika kategorier. Hon disputerade den 11 maj vid Tema etnicitet, Linköpings universitet. Hon betonar att hon medvetet undvikit att göra sin studie på en förortsskola i en storstad.
– Jag tycker det är viktigt att rikta uppmärksamheten mot en typ av skola som sällan förekommer i forskning om etnicitet.
Hennes fråga var om lärarna delar in eleverna efter ursprung. Och det gör de. Grovt delas eleverna in i tre grupper; invandrare, svenskar – och så en tredje som varken är det ena eller andra, men klart problematisk: romer.
Men barnen klassificeras också utifrån kön och klassbakgrund, och framför allt hur de presterar. I tider av ekonomistyrning och konkurrens blir det allt viktigare med högpresterande barn, konstaterar Sabine Gruber.
När svenska barn har problem med skolarbetet, söker lärarna individuella förklaringar, eller i familjen. Barnens familjer kanske har problem eller saknar studievana. Men när barn med utländskt ursprung inte klarar skolarbetet betonas istället kulturella olikheter eller språksvårigheter. Lärarna har liten eller ingen kunskap om barnens familjesituation eller vilken studievana som finns i familjen.
Lärarna arbetar medvetet med frågor kring mångkultur och tolerans, men hamnar ändå situationer där toleransen har sin gräns. Två flickor som klär sig avvikande från normen i skolan får helt olika bemötande. Den duktiga somaliska flickan stöds i sin rätt att bära dok, medan den struliga romska flickans klädsel ses som ett problem.
Lärarna vacklar mellan ett pluralistiskt respektive assimilatoriskt förhållningssätt, skriver Sabine Gruber. De försöker bejaka mångkulturen, t.ex. genom att ordna särskilda dagar på det temat. Men i vardagen förväntar de sig ändå att eleverna ska bete sig som ”svenska”.
Begreppet tolerans har i sig en diskriminerande innebörd, visar Sabine Gruber. Det implicerar att någon ska tolereras av någon annan som då måste vara tolerant, dvs. en ojämbördig relation. Nästan komiskt blir det med besöket till moskén, där lärarna och eleverna tidigare år har fått träffa en väldigt trevlig och vidsynt imam. Men det här året har de otur, imamen är en ”riktig fundamentalist” som brer ut sig om mäns överhöghet över kvinnor. Han faller definitivt utanför det som kan tolereras. Lärarnas handfallenhet är uppenbar, det här är en situation som de inte är förberedda på. De följer heller inte upp den med samtal med eleverna efteråt.
Sabine Gruber diskuterar vad hon kallar för en oreflekterad vardagsrasism, som inte bottnar i enskilda personers onda vilja, utan i djupt rotade mönster och strukturer, men som i slutändan ändå leder till att barn ges olika chanser och förutsättningar.
– Idag pratar vi inte längre om rasmässiga skillnader, utan om kulturella olikheter. Men effekterna blir desamma.
Kontaktinformation
Avhandlingen heter Skolan gör skillnad. Etnicitet och institutionell praktik. Telefon till Sabine Gruber: 011 – 36 32 47, 013-10 18 85, e-post: sabine.gruber@isv.liu.se
