Vem skall betala för att betala?
Om ett land går från enbart pappersbaserade betalningar till enbart elektroniska kan upp emot 1 % av BNP sparas. I sin avhandling ”Payment Efficiency and Payment Pricing – Four Esseys” undersöker ekonomie doktor Magnus Willesson utvecklingen av elektroniska betalningar i 12 europeiska länder 1987-1999 och vem som främst har nytta av den.
Samtidigt utreder han de komplexa sambanden mellan konsumenter, banker och handlare och frågan om prissättning av elektroniska betalningstransaktioner. Avhandlingen visar också att den kostnadseffektivitet som uppkommer av en större andel elektroniska betalningar inte påverkar banksystemets kostnadseffektivitet nämnvärt.
Under perioden 1987 till 1999 gick andelen elektroniska betalningar – kortbetalningar och elektronisk giro i stället för checker och pappersbaserad giro – upp från 43 % till 79 % aggregerat i de 12 europeiska länder som undersökts. Sverige tillhörde de länder i vilka utvecklingen av elektroniska betalningar under perioden hade nått längst. Avhandlingen visar att de 12 länderna genom ökade elektroniska betalningar under perioden sparade motsvarande 0,38 % av BNP.
Det finns argument för att en direkt och explicit prissättning av betalningstjänster mot konsumentkunder för att särskilja alternativen utefter de resurser de tar i anspråk – det vill säga att priserna blir lägst för det betalningssystem som har lägst kostnader och därmed uppmuntrar användningen av det mest kostnadseffektiva systemet. Bankerna, som förväntas sätta priserna, har dock inte något uppenbart intresse av att stimulera den tekniska utvecklingen ur vare sig kostnads- eller intäktsperspektiv.
– Kostnadseffektiviteten hos bankerna som kollektiv verkar inte påverkas av en större andel elektroniska betalningstransaktioner. Detta kan delvis förklaras av att bankerna har ökat tillgängligheten på betalningstjänster. Såväl kontanter som betalningstjänster finns till exempel tillgängliga när bankkontor hålls stängda. Effektivitetsvinsterna har alltså nått konsumenterna genom ökad tillgänglighet till bank- och betalningstjänster, säger Magnus Willesson.
För att prissätta ett betalningsnätverk, som till exempel kortbetalningar, behöver bankerna beakta en speciell variant av nätverksexternaliteter; ett så kallat tvåsidigt nätverk. Detta präglas likt vanliga nätverksexternaliteter av ett ökat värde ju större nätverket är, men i ett tvåsidigt nätverk ökar i stället värdet till följd av en annan användarkategori; två användarkategorier utgör motpoler kopplade till en och samma plattform.
Konsumentanvändares efterfrågan är därför beroende av antalet aktiva användare hos handlare och handlares efterfrågan är beroende av antalet aktiva konsumentanvändare. Om transaktionspriser införs för konsumenter påverkas efterfrågan även hos handlare, vilket kan leda till en negativ spiral.
Utvecklingen av betalningssystem sker i ett samspel mellan handlare, bank och konsument, vilka har olika idéer om vad som är bäst avseende kostnadseffektivitet, intäkter/priser och säkerhetsfrågor. Det måste bankerna ta hänsyn till i sin prissättning.
– Bankerna i Skandinavien undviker transaktionsavgifter till konsumenter och prioriterar i stället prissättning mot handlare eller fasta avgifter mot konsumenter, säger Magnus Willesson och fortsätter:
– De prissättningsmetoderna verkar inte för en snabbare teknisk utveckling, men kan ändå leda till effektivt resursutnyttjande av betalningsnätverken och till högsta möjliga lönsamhet för bankerna. För höga priser till någon kategori användare kan leda till en motsatt och icke önskad effekt för bankerna eftersom efterfrågeförändringar på ena användarsidan också påverkar den andra användarsidan.
Avhandlingen presenterades den 15 juni 2007.
Titel: Payment Efficiency and Payment Pricing – Four Esseys
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Magnus Willesson: tel 031-786 25 40, 0733-10 79 80, e-post: magnus.willesson@handels.gu.se
