Om gråt och tandagnisslan och barns utveckling av emotiva uttryck.
Barn och vuxna uttrycker känslor på olika sätt. På vägen från barndomen till den självständiga vuxna personen ingår ofta gråt- och skrikanfall på offentliga platser, ”dumma dej”-uttryck och fingerpekningar. Någonstans på den vägen avtar dessa yttringar. Hur den utvecklingen sker och vilken roll föräldrarna spelar i den processen är fokus i en ny doktorsavhandling av Tove Gerholm institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet.
Det är allmänt vedertaget, och lätt att kontrollera, att barn uttrycker känslor. Vi vet också att uttrycken för känslor varierar för olika åldrar.
– Förändringsprocessen som sådan kallas socialisering men hur den går till i detalj vet vi inte så mycket om. Frågor som om barn lär sig att prata om känslor som till exempel ilska istället för att slåss, och vilken roll föräldrarnas feedback har för utvecklingen ingen hittills fokuserat på tillräckligt i forskningen, säger Tove Gerholm.
I sin avhandling har Tove Gerholm kartlagt hur syskongrupper med barn mellan 2 och 5 år ger uttryck för sina känslor i interaktion med varandra och med sina föräldrar. Syftet med undersökningen var att kartlägga de emotiva uttryck som barnen använder sig av, att se hur de förändras över tiden och att se vilken respons de får hos föräldrarna. Resultatet tyder på att det förutom de välkända känslouttrycken som skratt, gråt, kramar, slag etc. också finns nyanser och varianter på uttryck. Ett exempel på sådant är torrgråt, det vill säga ansiktsuttryck och läte som vid gråt fast utan tårar, som barn använder när de vill förmedla något specifikt till föräldrarna men där den känslomässiga basen som krävs för gråt verkar saknas..
– Det här är också ett exempel på att det finns minst två aspekter av känslouttryck, säger Tove Gerholm. Dels är de uttryck för inre, biologiska upplevelser, till exempel att vi skriker vid smärta och skrattar vid glädje, och dels är de kommunikativa signaler som är kulturellt anpassade, som att vi förväntas le i vissa situationer och se sorgsna ut i andra. Medan den första formen av uttryck används av barnen från första början måste många av de socialt kodade uttrycken läras in, t ex i vilka situationer man förväntas säga ”tack”, ”förlåt”, och så vidare.
De huvudsakliga läromästarna under förskoleåren är föräldrar och syskon. Studien visade att barn imiterar hela fraser, tonfall och mimik som de sett sina föräldrar använda. Det var också markant att föräldrar använder olika strategier för att påverka och inpränta i barnen vad som anses ”rätt” och ”fel”. Ett exempel var det ständigt återkommande ”det är roligare om alla är med och leker” och ”man måste dela med sig”.
Genom den här typen av uttryck förmedlar föräldrar den värdegrund som de, åtminstonde officiellt, ställer sig bakom. I takt med att barnen blir äldre förändras föräldrarnas förväntningar och krav på dem och det återspeglas också i uttrycken. Medan en 2-åring kommer undan med att kasta saker i golvet etc. blir en 4-åring tillrättavisad vid liknande beteenden.
Syskonens inverkan på utvecklingen av de emotiva uttrycken är också stor. Många av de uttryck som barnet ”lånar” från föräldrarna praktiseras sedan tillsammans med syskon. Andra uttryck verkar vara specifika för barnkonstellationer och barnen hanterar från unga år konflikter, ambivalens och lojalitet även utan föräldrarnas övervakande och ingripande.
Sammantaget ger avhandlingen en bild av socialiseringprocessen under förskoleåren, så som den ter sig i hemmet. Fokus ligger på emotiva uttryck men även allmän språklig och ickespråklig utveckling berörs och beskrivs.
Disputationen äger rum den 30 november, kl 10.00 i sal G, Arrheniuslaboratorierna, Stockholms universitet. Opponent är professor Karin Aronsson, Tema Barn, Sverige.
Avhandlingens namn
Socialization of verbal and nonverbal emotive expressions in young children.
Kontaktinformation
För ytterligare information
Tove Gerholm, Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet, mobil 070-644 83 58, 08-16 29 30, e-post: tove@ling.su.se.
