De osynliga barnen
Barn i behov av särskilt stöd marginaliseras och osynliggörs i skolan. Samtidigt som denna grupp av barn ökar, råder stor osäkerhet om vilka de bästa åtgärderna är för dem.
Förr gick de i hjälpklasser, obsklasser eller specialklasser. Numera sätts ett växande antal barn som behöver specialpedagogiska insatser i s.k. särskilda undervisningsgrupper. Stor oklarhet råder dock om vad som utgör deras svårigheter. Här finns både elever med handikapp och elever med andra skolsvårigheter. Elever utan handikapp benämns som att de har ”socioemotionella” eller ”psykosociala” svårigheter, ”läs och skrivsvårigheter” eller ”problematiska lärandesituationer”. Någon entydig definition finns inte.
Yvonne Karlsson har studerat den vardagliga verksamheten i en särskild undervisningsgrupp bestående av fem pojkar i åldrarna sju till tolv år. Hon beskriver hur skolan, som formellt ska inkludera dessa barn, tvärtom fungerar avskiljande. Barnen definieras som problem och hamnar i ett utanförskap som riskerar bli permanent.
Barnen har fått lämna sina klasser för att undervisas på heltid i den särskilda undervisningsgruppen. De är placerade i en egen byggnad utan skylt, de får bristande skolinformation och är knappast delaktiga i skolans gemensamma verksamhet. Formellt tillhör de fortfarande sin klass, trots att de nästan aldrig är där.
– Inkludering är ett starkt ideal i skolan, säger Yvonne Karlsson. Alla elever ska vara med. De här barnen finns på skolan, men är avskilda från de övriga eleverna. Det blir ett dilemma som är svårt för skolan att hantera. Enligt idealet ska de här eleverna inte finnas, ändå finns de. Skolan vill inte peka ut dem, ändå blir de utpekade.
Eleverna är definierade som problem, vilket är anledningen till att de hamnat i en särskild undervisningsgrupp. Yvonne Karlsson beskriver hur barnen spjärnar emot denna definition och själva vill lyfta fram sina goda sidor, samtidigt som de också tar på sig ansvar för sina skolsvårigheter. Den kategorisering som görs av barnen innebär en risk:
– Dessa barn blir ensidigt betraktade som problem, istället för att deras förmågor lyfts fram. Fokus sätts på deras sociala problem, på bekostnad av deras utbildning. Samtidigt som skolan betonar att de ska arbeta med sitt sociala beteende frånsägs de paradoxalt nog aktörskap och ansvar.
De pedagoger som ansvarar för den särskilda undervisningsgruppen lämnas utan stöd, menar hon vidare.
– Pedagogerna vill ha utbildning, de famlar och känner sig osäkra, både på vad som utgör barnens svårigheter och hur de ska hjälpa barnen. Och de får mycket litet stöd uppifrån.
– Jag menar att det är en fråga för samhället, en ideologisk fråga, hur vi ser på dessa barn och vad vi gör med dem. Deras framtid och utbildningsmöjligheter står på spel. De riskerar tidigt i sina liv hamna i ett utanförskap.
Kontaktinformation
Yvonne Karlsson disputerar i pedagogiskt arbete den 25 januari. Avhandlingen heter Att inte vilja vara ett problem. Social organisering och utvärdering av elever i en särskild undervisningsgrupp. Telefon till Yvonne Karlsson 0732-071752, e-post: yvonne.karlsson@liu.se
