CCS – klimatfrågans halmstrå?
Avskiljning och lagring av koldioxid förutses bli en av de viktigaste åtgärderna för att möta klimathotet. Men tekniken har ännu inte prövats i full skala och de komplikationer och risker som den medför kan vara gravt underskattade.
Det är en slutsats i Anders Hanssons avhandling vid Tema Teknik och social förändring. Han har studerat EUs och FNs klimatpanels dokument om CCS (Carbon dioxide Capture and Storing, på svenska koldioxidavskiljning och lagring), och delar av den forskning de bygger på. FNs klimatpanel kom förra året med sin hittills mest genomarbetade rapport, stödd av en osedvanligt samstämmig forskarkår.
Klimatpanelen anser att CCS har en stor potential. I olika scenarier står den för mellan 15 och 55 procent av minskningen av växthusgaserna fram till år 2100. EU lyfter också fram CCS och föreslår bl.a. att den inkluderas i handeln med utsläppsrätter.
Koldioxid, som avskiljs vid t.ex. energiproduktion och långtidslagras i jordskorpan, ska då räknas som att den aldrig har producerats, enligt EUs förslag. Följden blir att kolkraft, som är det största tillämpningsområdet för CCS, benämns hållbart kol och i flera avseenden likställs med förnybar energi.
Problemet, enligt Anders Hansson, är att CCS ännu är en relativt oprövad metod.
– Det finns ett antal mindre anläggningar, exempelvis en i Norge, där man avskiljer och lagrar en miljon ton koldioxid per år. Vattenfall startar i sommar en pilotanläggning i östra Tyskland.
Totalt lagras i världen några miljoner ton per år idag, inom ramen för CCS. Men för att infria de förhoppningar som ställs på CCS krävs att man kan lagra flera miljarder ton per år. Det handlar alltså om ofantliga volymer. Koldioxid skulle i själva verket bli världens största transportvara.
– I full skala finns denna teknik bara i föreställningsvärlden hos dem som nu utvecklar den, säger Anders Hansson. Det är överoptimistiskt att sätta så stor tilltro till den, med tanke på alla osäkerheter som förekommer i de vetenskapliga underlagen.
Flera forskare som studerar CCS påpekar själva att deras modeller och scenarier i flera avseenden bygger på otillräckliga faktaunderlag, orealistiska antaganden och kraftiga förenklingar. De ekonomiska beräkningarna, som ofta är gjorda med ett hundraårsperspektiv, tar sällan hänsyn till externa och sociala kostnader, vilket betyder att kostnaderna kan vara kraftigt underskattade.
EU räknar med att CCS ska fungera fullt ut om ca 15 år. Men trots att tekniken kommer att beröra många människor är det fortfarande få som känner till den, och dess tänkta omfattning. Intervjustudier har visat att högst 20 procent av folk i allmänhet har hört talas om CCS.
– CCS behöver bli känd och debatteras, säger Anders Hansson, annars riskerar man en backlash i stil med den för kärnkraften.
Ett exempel finns redan i Kalifornien, där folkliga protester förra året stoppade en lag om koldioxidlagring.
Han frågar sig också om CCS fördröjer eller skyndar på långsiktigt hållbara lösningar på energi- och klimatproblemen.
– Alla är ju ändå överens om att det fossila bränslet tar slut. Förnybar energi är det enda långsiktiga. I det perspektivet kan en stor satsning på CCS förefalla vara en onödig omväg.
Kontaktinformation
Anders Hansson disputerar den 5 juni kl 13.15 i sal 101, I-huset, Campus Valla. Han nås på telefon 013- 282954, 0704-438823, e-post: andha@tema.liu.se
Avhandlingne blir tillgänglig den 15 maj.
