Slopad byråkrati vid gränsen minskar fattigdom
Minskad gränsbyråkratin är en form av fattigdomsbekämpning. I dag slösas varor, pengar och tid bort i själva hanteringen under exporten. Det är en viktig slutsats i en ny avhandling om handel från Ekonomihögskolan i Lund.
Nationalekonomen Maria Persson har studerat hur handeln mellan EU och utvecklingsländer kan öka. Frågan har de senaste tio åren diskuterats allt livligare i bland annat WTO (Världshandelsorganisationen) och en åtgärd som ofta föreslås är lägre tullar.
Maria Perssons utvärdering visar dock att det kan ge mycket goda resultat att i stället förenkla de procedurer som måste följas varje gång en vara ska passera över till ett annat land.
– Jag fokuserar på hur man begränsar tiden för att få varorna att komma över gränsen. Ju svårare procedur för att exportera, desto längre tid tar det. Mina beräkningar visar att om det tar en dag mindre för en vara att passera gränsen så skulle värdet av exporten kunna öka med en procent, säger forskaren som jämfört enkätmaterial från Världsbanken där man frågat olika mellanhänder inom handeln hur lång tid det för varor att passera gränsen och också kontrollerat på vilken nivå olika länders handel borde ligga
– Ökar handeln kan det leda till större tillväxt och därmed minskad fattigdom i många länder. Samtidigt skulle exporten bli mer diversifierad eftersom en större mängd olika produkter skulle kunna exporteras. Det gör att utvecklingsländerna blir mindre sårbara, vilket är en vinst med den här typen av reformer.
Många företag och länder har stora omkostnader för själva handeln, ett faktum som tidigare varit osynligt. I praktiken leder överdriven byråkrati och långsamma förlopp exempelvis till att mat ligger och ruttnar i väntan på att exporteras, eller att konkurrenten hinner före med en högteknologisk pryl, vilket gör att den egna varan går för ett lägre pris. Förseningarna gör att exportländerna förlorar mycket pengar.
Samtidigt får frågan om tullar allt mindre betydelse, eftersom de allmänna nivåerna successivt minskar. Därmed finns stor potential för att öka handeln genom mera effektiv gränsbyråkrati.
– Med tanke på att det i de flesta utvecklingsländer tar mycket lång tid för exportvaror att passera den egna gränsen, i genomsnitt 34 dagar, så är det realistiskt att man skulle kunna göra mycket större effektiviseringar än en dag utan att det skulle kosta särskilt mycket. De positiva effekterna skulle kunna bli mycket stora.
Ofta handlar det om att ta bort flaskhalsar. Exempelvis kan mer tillgänglig information om vad det är som gäller vid export förenkla mycket för handlaren. Länderna kan begränsa antalet dokument som måste fyllas i. Andra enkla åtgärder är att förlänga öppettiderna på de kontor som sätter avgörande stämplar på dokumenten.
Om även EU-länderna arbetar för motsvarande tidbegränsning skulle effekten bli ännu större. Vid gränsen kan personalen lära sig enkla tekniker för att bedöma risk genom stickprov, vilket både bidrar till att passagen går snabbare och att säkerheten höjs.
– ”Trade facilitation” handlar inte nödvändigtvis om att kontrollera mindre, utan att kontrollera smartare. Företag som skeppat varor i tjugo år utan problem kan tullen lita mer på, medan försändelser där exempelvis exportören tidigare inte visat sig tillförlitlig bör kontrolleras mer. Det handlar om riskbedömning, och där har Sverige varit ett föregångsland, säger Maria Persson.
Maria Persson disputerade den 27 mars med avhandlingen ”From Trade Preferences to Trade Facilitation” på Nationalekonomiska Institutionen vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.
Kontaktinformation
Kontakta Maria Persson på 073-04 12 543 eller maria.persson@nek.lu.se
