Sanerad mark kan fortfarande innehålla farliga miljögifter
Sanering av förorenad mark har hög prioritet i samhället. Men nu visar en studie vid Örebro universitet att jorden efter saneringen fortfarande innehåller ämnen som kan vara giftiga för både människor och andra levande organismer. Forskarna har använt en ny mätmetod som fångar upp fler ämnen än de traditionella analyser som används i dag. Resultaten redovisas i en rapport som gjorts på uppdrag av Naturvårdsverket.
– De kemiska riktvärden som används i dag ger inte hela bilden, och det finns anledning att ifrågasätta om dessa riktvärden verkligen är tillräckliga för att bedöma jordens farlighet, säger Magnus Engwall, professor i biologi med inriktning mot ekotoxikologi.
I stället för att, som i dag, leta efter ett antal i förväg bestämda kemikalier med hjälp av kemisk analys, använder Örebroforskarna en bioanalytisk metod, som mäter om det finns ämnen i jorden som kan ha en skadlig biologisk inverkan. Metoden går ut på att undersöka om det finns ämnen som aktiverar den så kallade dioxinreceptorn i cellerna.
Dioxinreceptorn är en del av kroppens försvarssystem mot gifter och den aktiveras av en lång rad miljögifter som PCB, dioxiner och de PAH:er (polycykliska aromatiska kolväten) som är vanliga i förorenad mark.
Undersökningen visade att det finns många fler potentiellt giftiga ämnen i förorenad mark än de 16 ämnen som de kemiska analyserna riktar in sig på – och trots sanering innehöll de färdigbearbetade jordarna fortfarande en stor andel ämnen som utlöste en reaktion hos dioxinreceptorn.
– Man kan säga att det är valet av analysmetod som avgör vad man hittar och våra resultat visar svagheten med att förlita sig på stickprovsanalyser av ett mindre antal kemiska ämnen för att bedöma om jorden är ofarlig. Vi fokuserar i stället på toxikologin, det vill säga giftigheten, och om ett ämne aktiverar dioxinreceptorn finns det all anledning att befara att det är giftigt, säger Maria Larsson, doktorand i kemi, som ingår i forskargruppen.
Men Örebrostudien skapar inte bara frågetecken runt analysmetoderna utan visar också att dagens saneringsmetoder till och med kan motverka sitt syfte – genom att faktiskt öka giftigheten i jorden.
Många av de PAH:er som undersökningen fokuserar på är hårt bundna till andra ämnen i marken och eftersom de då är svåra att ta upp för levande organismer utgör de en liten risk i miljön. Men saneringsprocessen går delvis ut på att göra föroreningarna mer tillgängliga så att de kan brytas ner av mikroorganismer, vilket samtidigt gör att de också kan tas upp av andra levande organismer.
– Vår tidigare forskning har visat att biologisk behandling av PAH-förorenad jord visserligen leder till en minskning av totalhalten, men att den andel som är biologiskt tillgänglig ökar och därmed kan vara lika stor eller högre i slutet än den var före behandlingen, säger Maria Larsson.
Örebroforskarnas slutsats är därför att sanering av förorenad jord bör pågå under längre tid än den gör i dag, och att det krävs bättre analysmetoder, till exempel bioanalys, för att bedöma om jorden verkligen har förbättrats.
I dag finns det cirka 80 000 förorenade områden i Sverige, på gamla industriområden, bensinstationer och träimpregneringsanläggningar, och ett av riksdagens miljömål är att efterbehandla och sanera dessa områden.
Problemet är att det fortfarande saknas kunskap om hur de bör hanteras, och Örebroforskarnas rapport är en del av Naturvårdverkets kunskapsprogram Hållbar sanering.
Projektet har genomförts inom forskningscentrumet Människa-Teknik-Miljö (MTM) vid Örebro universitet, i samarbete med företaget Sakab.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Magnus Engwall, 070-290 38 91, eller Maria Larsson, 076-188 85 41.
