Smålänningar lyfte sig till en världsindustri

– En vd jag intervjuade sa att när han tittade på invigningen med alla flaggorna av senaste OS, kunde han konstatera att han levererat truckar till alla deltagarländerna, säger Carl-Johan Roubert vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

För runt trettio år sedan hade den lilla orten Ljungby blivit världsledande inom sektorn truckar med kapacitet att lyfta över sex ton.

– När man pratar om entreprenörskap och innovationer glömmer man ofta bort företagens långsiktiga planering och struktur. De här företagen har satsat på kundvård, att kundanpassa maskiner, lära känna kunden och lyssna på deras behov, i stället för att massproducera. Det bidrog till att de framgångsrikt lyckades hålla de asiatiska konkurrenterna på stången.

Inom segmentet större maskiner har Ljungbyföretagen därför uppnått total dominans.

Forskaren, själv med ett förflutet som småföretagare i byggbranschen, har ovanligt nog studerat mindre och medelstora företags utveckling under drygt femtio år.

Efter andra världskriget började små bysmedjor snegla åt skogsindustrin i grannskapet, och byggde om gamla lastbilar till truckar åt de lokala sågverken. Verksamheten växte, kunderna hamnade allt längre bort och från 1970-talet övertog den internationella containerhandeln rollen som företagens viktigaste kunder.

Av de sex företag som ingår i studien finns tre kvar. Dagens världsledande småländska företag är Kalmar Industries, Svetruck och Konecranes. Företagen sysselsätter med olika underleverantörer flera tusen personer.

– Även de här företagen är drabbade i lågkonjunkturen, men tjänar och har tjänat mycket pengar med otraditionella tillverkningskultur. De som lyckas bäst gör allt själva i stället för att outsourca, och det är intressant att traditionell tillverkningsindustri kan bedrivas på ett lönsamt sätt även i Sverige.

Utmärkande för truckföretagen är att företagen fram till mitten av 1970-talet mest bestod av praktiker.

– Många hade gått den långa vägen. De var präglade av ett enkelt ursprung och vana att finna enkla och tillförlitliga lösningar.

Under 1950- och 1960-talen var det också möjligt att bygga upp företag med den smala kompetensen från verkstadsindustrin. Från 1970-talet behövdes mer generell kompetens inom exempelvis språk och marknadsföring, och en förutsättning för att överleva var att företagen rekryterade den kompetensen, och för att göra det i den situationen krävdes vidsynthet och att förstå vad som var på gång på den internationella marknaden.

Många hade pengar och resurser, men det krävdes att man vågade satsa. En trucktillverkare köptes upp av dåvarande Asea, men på grund av att fel folk rekryterades så misslyckades Asea med företaget trots att de hade ett jätteläge.

Företagen i studien ligger geografiskt nära varandra och var då som nu verksamma i samma bransch. Det har lett till att en unik form av kluster vuxit fram.

– Oftast attraherar ett kluster mängder av nya aktörer och underleverantörer, men så har inte skett i Ljungby. I stället tillverkade företagen mycket själva och enbart avhopp från befintliga företag gjorde att nya startade. Det ledde till en lokal konkurrens inom i stort sett samma bransch, och företagen sporrades och framför allt lärde av varandra.

Truckbranschen är relativt mogen, och Ljungbyföretagen har präglats av ständiga och mindre förbättringar snarare än radikala innovationer.

– Överraskande är att det verkar ha varit ovanligt med imitationer, det vill säga förbättringar som bygger på lokala konkurrenters innovationer. En förklaring kan vara att företagen direkt anpassade och gjorde om idéer för de egna förhållandena, säger Carl-Johan Roubert.

Avhandlingen heter ”Småländsk världsindustri – en studie om entreprenörer och kluster 1950-2002”.

Disputationen ägde rum den 20 april vid Ekonomisk-historiska institutionen, Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Kontaktinformation
Kontakta Carl-Johan Roubert på carl-johan.roubert@ekh.lu.se eller 0766-22 68 83