Stamcellsturism eller medicinsk innovation?
Där det finns svåra sjukdomar finns det tyvärr också oseriösa behandlare som utlovar bot genom magiska nya metoder. Hur ska man kunna skilja på sådan oseriös ”stamcellsturism” och vetenskapligt ansvarsfulla försök med nya stamcellsbehandlingar? Neuroforskaren Olle Lindvall från Lunds universitet/Universitetssjukhuset i Lund och bioetikern Insoo Hyun från Case Western Reserve University i Cleveland diskuterar detta i en artikel i senaste Science.
Professor Olle Lindvall ingår i Lunds Stamcellscentrum och forskar om stamceller i samband med Parkinsons sjukdom och stroke. På uppdrag av International Society for Stem Cell Research har han och Insoo Hyun lett en grupp som tagit fram internationella riktlinjer för hur stamcellsforskningen ska kunna föras ut till sjukvården på ett säkert och effektivt sätt.
Etablerad stamcellsbehandling finns idag nästan bara för blodsjukdomar, och alla försök att tillföra stamceller till patienter med andra sjukdomar utgör experimentella och oprövade behandlingar.
De båda forskarna ser i sin artikel de oseriösa stamcellserbjudandena som en bekymmersam ny form av medicinsk turism. Inte nog med att de berörda patienterna betalar stora summor pengar utan att få bot, de kan också bli skadade. Ett barn med en ovanlig ärftlig rörelsesjukdom fick t.ex. tumörer i hjärnan och ryggmärgen efter att ha behandlats med stamceller av en dåligt studerad typ.
Ändå är det ju förståeligt att svårt sjuka människor griper efter varje halmstrå. Det kan också vara så att det finns en etablerad behandling, men bara utanför patientens eget land. Därför går det inte att generellt förbjuda ”stamcellsturism”, utan målet måste vara att skilja på oseriösa respektive vetenskapligt välgrundade behandlingsförsök.
Nu när stamcellsbehandlingar börjar bli redo att föras ut till patienterna finns det tre tänkbara vägar, menar Olle Lindvall och Insoo Hyun:
• efter att ha godkänts av forskarvärlden och etiska kommittéer i s k peer review testas metoden i kliniska prövningar på samma sätt som andra behandlingar.
• metoden underkänns av forskarvärlden för att den saknar teoretisk grund och djurstudier som tyder på att behandlingen är säker och effektiv. Den ska då stoppas och inte testas på patienter.
• kliniska prövningar går inte att göra, t.ex. för att det ännu inte finns tillräckligt mycket stamceller av den aktuella typen för större försök. Om forskarvärlden anser att metoden uppfyller kraven på vetenskaplighet och säkerhet bör den ändå kunna prövas på en liten grupp svårt sjuka patienter.
Denna tredje väg kallas ”medicinsk innovation” och har använts bl.a. för nya kirurgiska metoder. Man kan ju inte försöksoperera friska personer, och hjärttransplantationer och titthålskirurgi har därför utvecklats utan kliniska prövningar. Visar försöken med medicinsk innovation att en viss stamcellsbehandling lyckas bra, så måste man ändå senare försöka göra kliniska prövningar som jämför den nya metoden med traditionell behandling.
– Stamcellsforskningen börjar nu närma sig praktisk tillämpning. Det gör det allt mer angeläget att klargöra vilka villkor som gäller för att ny stamcellsbehandling ska kunna provas som ”medicinsk innovation”, menar Olle Lindvall och Insoo Hyun i sin Science-artikel.
Kontaktinformation
Olle Lindvall kan nås på olle.lindvall@med.lu.se, 046-2220543 eller 0705-171466. Artikeln finns att läsa på http://www.sciencemag.org.
