Utveckling av tidsuttryck i svenska språkets historia

Möjligheten att uttrycka händelser och förankra dem i tid, rum och i relation till oss själva är gemensam för alla språk. När vi lär oss ett nytt språk noterar vi samtidigt skillnader mellan språken. Vi inser att tidsrelationer uttrycks på olika sätt.

Till och med nära besläktade språk som engelska, tyska och svenska har delvis olika system för hur händelser förankras i tid. Svenskar som lär sig engelska kan till exempel ha svårt med valet mellan enkel form (it rains) och progressiv form (it is raining), eftersom den distinktionen inte görs på svenska; det regnar kan svara både mot it rains och mot it is raining. I svenskan och engelskan kräver adverbial som igår en enkel dåtidsform (jag arbetade igår), medan tyskan gärna använder ett sammansatt tempus perfektum (ich habe gestern gearbeitet dvs. ’jag har arbetat igår’).

I de äldsta germanska språken var systemet för tempus gemensamt i högre grad än i de moderna språken. I de äldsta fornengelska texterna används inte progressiv form (raining) utan enkel form som i svenska (rains/regnar). Den äldsta tyskan saknar (liksom t.ex. fornengelska och gotiska) tempus perfektum (har regnat) och använder i stället oftast en enkel dåtidsform (regnade) när de moderna språken har perfektum. Ida Larsson undersöker just hur perfektum har vuxit fram i de germanska språken, särskilt svenskan, och hon spårar utvecklingen med hjälp av det bevarade språkhistoriska materialet (till exempel runinskrifter och eddapoesi).

I modern svenska kan vi göra skillnad på perfektum som i jag har skrivit brevet och resultativa konstruktioner som jag har brevet skrivet eller brevet är skrivet. I de äldsta germanska språken fanns bara den senare möjligheten, då perfektum saknades. I till exempel den fornisländska diktsamlingen Den poetiska eddan är uttryck som jag har brevet skrivet betydligt vanligare än i moderna texter, och de används på ett sätt som liknar det moderna bruket av perfektum. IdaLarsson antar att det som kan noteras i Eddan är en påbörjad utveckling av perfektum; förskjutningar i frekvensen av ett språkligt fenomen brukar tyda just på pågående språkförändring.

I svenskan fortskrider utvecklingen under en avsevärd tidsperiod. I modern svenska har vi (till skillnad från engelska, tyska och norskt Bokmål) olika former av verbet i perfektum och resultativer; jfr jag har skrivit brevet och jag har brevet skrivet. Det nutida bruket av perfektum och distinktionen mellan formerna skrivit och skrivet etableras först i modern tid.

Frågan om hur perfektum växer fram hänger naturligtvis nära samman med hur kategorin perfektum förstås och hur de skiljer sig från de resultativa konstruktionerna. Uttryck som jag har skrivit brevet och jag har brevet skrivet betyder inte riktigt samma sak, och ordföljden och ordformerna skiljer sig också åt. En central del av avhandlingen diskuterar just vad som skiljer perfektum från de resultativa konstruktionerna och från enkla dåtidsformer (skrev). Larsson prövar ett sätt att se på de olika verbformerna (skrev, skrivet och skrivit) och deras varierande egenskaper och betydelse, där skillnaderna och variationen är förankrad i det gemensamma formatet för människans språkliga förmåga.

Avhandlingens titel: Participles in Time. The Development of the Perfect Tense in Swedish.
Disputationen äger rum lördagen den 26 september 2009 kl. 10.15
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Christer Platzack

Avhandlingen kan beställas från Institutionen för svenska språket via e-post: erik.falk@svenska.gu.se

Avhandlingen finns som fulltext i Göteborgs universitets publikationsdatabas GUPEA: http://hdl.handle.net/2077/20772

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Ida Larsson, ida.larsson@svenska.gu.se