Om lagstiftningens inflytande över den svenska stadsbilden
På femtio- och sextiotalet revs stora delar av den äldre bebyggelsen i svenska städer. Kulmen på denna rivningshysteri nåddes under första halvan av sjuttiotalet. Då skulle den moderna staden enligt funktionalisterna vara öppen och funktionsuppdelad. Men den utveckling vi ser idag är en återgång till kvartersstaden, som har mångtusenåriga rötter. Forskaren Monica Andersson lägger fram en avhandling vid Statsvetenskapliga institutionen som visar hur staten genom lagstiftningen har påverkat utformningen av stadsbilden sedan 1874.
I början av 1900-talet byggdes trädgårdsstäder och storgårdskvarter i protest mot den segregerade 1800-talsstaden med överbefolkade arbetarstadsdelar, ofta med trångboddhet och TBC. Enligt denna tidiga modernism skulle arbetarfamiljerna istället bo i ljusa, genomgående lägenheter och i stora gårdar med mycket grönska, trädkantade gator och konstnärliga stadsplaner.
Någonstans runt 1930 förändrades synen på vad staden är och hur den ska se ut. Skiftet i synen på stadens utveckling fick ett omedelbart genomslag i byggnadslagstiftningen. I 1931 års byggnadsstadga föreskrevs idén att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husets var högt, liksom bestämmelsen att om att det skulle vara direkt solbelysning på fasaden. De besluten innebar att det efter 1931 byggdes enligt de modernistiska idéerna om hus-i-park med lamellhus, punkthus och skivhus, alltså som fritt liggande hus där det blev längre mellan husen ju högre de var. Detta nya sätt att bygga på har sitt ursprung i den tyske Bauhausarkitekten Walter Gropius idéer samtidigt som inflytandet av idéerna om funktionsuppdelning flöt in i byggnadsstadgan, genom en bestämmelse om bostadsområden avdelade genom parkbälten, präglade av den franske arkitekten le Corbusiers tankar om modernismen.
Tidigare forskning om bostadsutvecklingen i Sverige hävdar att modernismen slog igenom i Sverige med den Bostadssociala utredningen som tillsattes av socialdemokraterna 1933. Den allmänna uppfattningen har dock varit att lagstiftningen inte har haft med något med det att göra, trots att den tidigare forskningen också visat hur modernismens idéer varit det dominerande inslaget i framväxten av nya bostadsområden i Sverige under hela efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet.
Bestämmelserna i lagstiftningen skärptes undan för undan under 1940- och 50-talen och kom också att prägla den saneringspolitik som fördes under den här tiden. Det förde till exempel med sig att husen som byggdes inte längre fick ha porten mot gatan och gatans funktion som gemensamt offentligt rum i staden försvann. Samtidigt infördes bland annat bestämmelser om obebyggda skyddsavstånd till vägar för att förstärka bebyggelsens öppenhet.
En annan viktig milstolpe i byggandet av stadsmiljön utspelade sig 1968 då Vägverket och Planverket presenterade detaljerade riktlinjer för klassificering, separering och differentiering av trafiken efter funktion och trafikslag, i enlighet med modernisternas och le Corbusiers idéer. I motsats till det tidigare kontinuerligt cirkulerande trafiksystemen skars nu trafikflödena av. Säckgator infördes och det nya trafiksystemet liknade ett träd. De nya bostadsområdena blev isolerade enklaver.
På 1970-talet hände dock något med regelverket enligt Monica Andersson.
– Vid mitten av årtiondet upphörde den drygt fyrtio år gamla avståndsregeln för att femton år senare helt försvinna ur byggnadslagstiftningen. Synen på modernismen förändrades också efter 1968 när nya sociala rörelser växte fram. Stadsmiljörörelsen och byalag protesterade mot rivningarna och de storskaliga bostadsprojekten. Från 1971 uppstod ett växande problem med tomma lägenheter i de nybyggda områdena. Synen på bilismen förändrades också efter 1968 med den nya miljörörelsens framväxt och efter oljekrisen 1973.
Under 1990-talet fokuserade olika regeringar på åtgärder mot funktionsuppdelningen som fått stort inflytande under sextiotalet. Idag är det återigen kvartersstaden i de olika former den tog sig före 1931 som dominerar debatten och besluten om stadsplanering i kommunerna. De modernistiska arkitekterna förespråkar idag den klassicistiska 1800-talsstaden, särskilt i dess amerikanska form – Manhattan, men utan de koder för bebyggelsens utformning som fanns i byggnadsstadgan. Den småskaliga traditionella staden och trädgårdsstaden möter fortfarande motstånd.
Genom att jämföra tidigare stadsplaneideal analyserade Monica Andersson i vilken utsträckning de modernistiska stadsplaneidéerna påverkat stadsplanelagstiftningen och om den kan förklara den förändrade struktur som våra städer fått under efterkrigstiden i förhållande till andra epoker.
-Sammanfattningsvis kan man säga att de modernistiska arkitekterna lyckades få in sådana bestämmelser i byggnadsstadgan 1931 som kodifierade deras stadsplaneidéer om hus i park och funktionsuppdelning, och att de bidrog till att skärpa de bestämmelserna över tid. I början på 1970-talet började deras idéer på allvar att ifrågasättas. Vi kan alltså se att staten har styrt städernas fysiska utformning genom byggnadslagstiftningen.
För ytterligare information
Monica Andersson, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn. 070-536 14 02 e-mail: monica.andersson@statsvet.su.se
För ytterligare information
08-16 40 90, press@su.se.
