Skelettet anpassar sig till hur mycket man tränar
Fysisk aktivitet, till exempel idrott, ökar bentätheten och förebygger därmed benskörhet hos både kvinnor och män, men effekten försvinner snabbt när man slutar träna. Det visar Taru Tervo.
Huvudsyftet med Taru Tervos avhandling är att undersöka effekter av fysisk aktivitet på bentätheten hos unga män under sin aktiva idrottskarriär och om man bibehåller en hög bentäthet efter den aktiva idrottskarriären. Studiepopulationen bestod av manliga badminton- och ishockeyspelare samt kontroller, som vid studiens start var i genomsnitt 17 år gamla. Taru Tervo fann bland annat att badminton, en sport med hopp och snabba riktningsändringar, generellt var relaterat till större ökningar i bentäthet på olika ställen i kroppen än ishockey.
Fysisk aktivitet är unikt, då det potentiellt kan minska risken för frakturer genom hela livet genom att först öka den maximala benmassan, därefter minska benförlusterna i medelåldern och slutligen minska risken för fall hos de allra äldsta genom förbättrad balans och muskelstyrka.
Resultaten visar att skelettet är känsligt för fysisk belastning efter puberteten hos unga män, och stora ökningar i bentäthet till följd av fysisk aktivitet kan ses framför allt i den kliniskt viktiga lårbenshalsen. När idrottsmännen slutade träna förlorades dock snabbt den högre bentätheten i lårbenshalsen. De idrottare som var aktiva under hela studietiden på 12 år bibehöll den högre bentätheten. Detta talar starkt för att benet hela tiden anpassar sig till den aktuella fysiska aktivitetsnivån.
Eftersom resultaten säger emot vissa tidigare publicerade studier, undersöktes om det är någon skillnad i effekter av minskad träning i trabekulär respektive kortikal benvävnad. Trabekulär benvävnad, även känd som spongiöst ben, är en bentyp som är porös och kan liknas vid en tvättsvamp i strukturen. Kortikal benvävnad, som återfinns på benens ytor, är en bentyp som är hård, tät och kompakt och har en yta som påminner lite om en golfbolls.
Resultaten visar att minskad fysisk aktivitet påverkar framför allt lårbenshalsen, ländryggen och bäckenet. Dessa är alla uppbyggda av relativt mycket trabekulärt ben. Däremot bevarades delvis en hög bentäthet från tidigare fysisk träning i överarmen, benen och lårbenet, som framför allt består av kortikalt ben, vilket torde bero på att kortikalt ben omsätts långsammare.
Slutligen studerades relationen mellan bentäthet, olika livsstilsfaktorer och självupplevd hälsa. Detta studerades i en kohort bestående av 1595 män och kvinnor i olika åldrar. Fysisk aktivitet såsom träning och snöskottning, och högre självskattad hälsa var relaterat till högre bentäthet i lårbenshalsen. Detta skulle kunna tala för att en del av de benförluster man ser från 20 års ålder skulle kunna vara relaterade till att mängden fysisk aktivitet minskar genom livet.
Varannan kvinna och var femte man kommer att drabbas av en benskörhetsfraktur under sin livstid. Benskörhetsfrakturer är relaterade till ökad dödlighet, nedsatt fysisk funktion och nedsatt livskvalitet hos äldre personer. Cirka 50-70 % av variationen i bentäthet i en population bestäms av ärftliga faktorer, men den resterande delen påverkas bland annat av olika livsstilsfaktorer. Dessa omfattar bland annat fysisk aktivitet och olika kostfaktorer.
Taru Tervo är doktorand vid Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin. Hon återfinns på mobiltelefon 070-617 04 54 eller e-post taru.tervo@idrott.umu.se.
Fredag 27 november försvarar Taru Tervo, Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap, idrottsmedicin, sin avhandling med titeln Physical acitivity, bone gain and sustainment of peak bone mass.
Disputationen äger rum klockan 13.00 i Vårdvetarhusets aula. Fakultetsopponent är professor Jon Karlsson, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
Porträttbild kan hämtas från
http://www.medfak.umu.se/nyhet//skelettet-anpassar-sig-till-hur-mycket-man-tranar.cid93480
