Klimatfrågan handlar både om solidaritet och ekonomisk möjlighet
Sverige valde att ta på sig en tuffare börda än vad Kyotoavtalet krävde eftersom klimatfrågan uppfattades som en ekonomisk möjlighet. Kopplingen mellan rättviseaspekter och möjligheter till ekonomisk utveckling är viktiga förklaringar till Sveriges agerande i klimatförhandlingarna. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.
Internationellt miljösamarbete är sällan succéartat. Anledningen är att stater har få drivkrafter att bidra till det kollektivt nyttiga, men desto fler att åka snålskjuts på andra.
– Denna bild är visserligen träffande, men givet en sådan beskrivning är det svårt att förstå varför Sverige tog på sig en så tuff börda i Kyoto, och dessutom kommer att överträffa sina egna målsättningar, säger Mathias Zannakis, som disputerar vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Mathias Zannakis har undersökt hur Sverige har tolkat frågor om vem som har ansvaret för att agera för att motverka klimatförändringar och vilka åtgärder som bör vidtas.
Avhandlingens utgångspunkt är att den svenska klimatpolitiken konstrueras genom förhärskande samhälleliga berättelser, där vissa normer och beteenden är starka.
Möjlighetsberättelsen, det vill säga att klimatutmaningen kan innebära fördelar för Sverige och svenskt näringsliv, har levt sida vid sida med en uppoffringsberättelse, som handlat om att klimatarbetet innebär en kostnad.
– Men möjlighetsberättelsen har blivit mer och mer framträdande och kan iakttas hos alla partier, säger Mathias Zannakis.
Tillsammans med en berättelse om ekologisk rättvisa, det vill säga att den rika världen har det stora moraliska ansvaret i klimatpolitiken, kan det faktum att det finns en bild av att svenskt näringsliv kan vinna fördelar förklara Sveriges agerande.
– Kombinationen av dessa berättelser har bidragit till att ge Sverige legitimitet både bland fattiga länder och bland aktörer i den rika världen som har menat att klimatpolitik innebär en uppoffring. Det återstår att se om Sverige fortsätter på det här spåret i kölvattnet av Köpenhamnsprocessen.
I sina slutsatser vänder sig avhandlingen mot att globala miljöproblem ensidigt beskrivs som sociala dilemman, där enskilda aktörer gör allt för att maximera sin egen nytta.
– Min poäng är att det uppstår problem om man tar för givet att människor bara handlar i egenintresse. Då blir ageranden som det svenska i det här fallet ”konstiga” och svåra att förklara, säger Mathias Zannakis.
– För de allra flesta länder har det framstått som mest rationellt att försöka undvika åtaganden. Sveriges agerande visar att vad som uppfattas som rationellt inte kan tas för givet.
Avhandlingen visar att den konsensusbaserade klimatforskningen som den är framställd av FN:s klimatpanel, IPCC, tydligt reproduceras i den svenska politiken. Anammandet av IPCC:s problembild gör det möjligt att konstruera ett ansvar genom en kombination av berättelserna om möjligheter och ekologisk rättvisa.
Resultaten visar också att Sverige tacklar klimatfrågan genom en vilja att involvera hela samhället. Det finns även en stark tilltro till att det rationella, planerande samhället ska lyckas med sina målsättningar genom att införa kostnadseffektiva åtgärder. Detta möjliggörs av att det i Sverige av tradition anses legitimt med en stark stat som försöker styra och begränsa olika verksamheter.
Avhandlingens titel: Climate Policy as a Window of Opportunity. Sweden and Global Climate Change.
Fakultetsopponent: Docent Karin Bäckstrand, statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.
Disputation: fredag den 12 februari 2010, kl. 13.15, Sal 10, Universitetsbyggnaden, Vasaparken, Göteborg.
Kontaktinformation
Avhandlingsförfattare: Mathias Zannakis, tel. 031-786 1200, e-post: mathias.zannakis@pol.gu.se
