Artikel från Örebro universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

12 oktober 2010

LO:s invandringspolitik mest en fråga om egenintresse

– Den kollektiva solidaritet som LO:s existens vilar på kräver en ökad tolerans för olikheter och en utvidgad facklig demokrati. Zeki Yalcin har kallat sin doktorsavhandling vid Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap vid Örebro universitet för Facklig gränspolitik och den behandlar Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946 – 2009.

Han menar att LO under lång tid har haft ett ålderdomligt och förlegat synsätt på den politiken, som mest handlat om att skydda egna intressen. I en tid av ökad globalisering och i ett mångkulturellt samhälle måste solidariteten omfatta också nya grupper av medlemmar och där ser han en framtida nytta med sin avhandling.

– Jag ser stora likheter mellan hur LO behandlat medlemmar med invandrarbakgrund och hur kvinnor traditionellt behandlats, mönstret har stora likheter med könsmaktsordningen och kan beskrivas som en etnisk maktordning, säger han.

Avhandlingens titel, Facklig gränspolitik, speglas i den modell Zeki Yalcin använt för att beskriva hur LO hanterat invandrar- och invandringsfrågor. Han ser ett mönster med tre olika gränser; Den yttre, den inre och den innersta gränsen.

Tack vare det nära samarbetet mellan LO och socialdemokraterna, har LO haft stora möjligheter att påverka invandringspolitiken. Man har fått yttra sig över och kunnat påverka invandringens omfattning.

– I alla fall till i slutet av 1980-talet har LO utnyttjat sin ställning för att invandringspolitiken skulle vara restriktiv. Jag har tolkat det som att man velat begränsa konkurrensen om arbetstillfällena. Länge var det arbetskraftsbrist och det gynnade LO:s förhandlingsmöjligheter, säger Zeki Yalcin när han beskriver den yttre gränsen.

Vid den inre gränsen har LO kunnat påverka villkoren för de invandrade arbetarna på arbetsmarknaden och i samhället. Här ser Zeki Yalcin att LO:s ambitioner långt in på 1990-talet var att föra över den traditionella fackliga skötsamhetskulturen till invandrarna.

– När LO exempelvis krävde samma villkor för invandrade arbetare som för svenska kolleger, framställdes det med jämlikhetsargument. Samtidigt var det en strategi för att ta udden av en underbudskonkurrens om löner, som de invandrade arbetarna ansågs kunna tillämpa.

Han menar att LO framställde sig som invandrarnas ende vän medan bakslag i integrationspolitiken skylldes på samhället eller arbetsgivarna.

Den tredje gränsen handlar om villkoren för de arbetare som blivit medlemmar.

– LO hade ett kontrollbehov och såg invandrarna som ett problem, som en oupplyst massa, som hotade den rådande ordningen på arbetsmarknaden. Även om den kommunala rösträtten på 1970-talet gjorde att invandrarna på ett sätt blev en resurs, hade de fortfarande svårt att få upp sina frågor på den fackliga dagordningen.

Zeki Yalcin säger att det var först i mitten av 1990-talet som LO började se hur svårt det var för invandrade medlemmar att göra sig gällande. Trots att kunskaperna funnits länge, var det först då som man började agera för en förändring.

LO:s politik på det här området har också inslag som ter sig märkliga i dagens ögon. LO ville till exempel tillämpa arbetsmarknadsprövning på flyktinginvandringen under 1970-talet och tyckte att det var ett problem att facket inte kunde påverka omfattningen av den.

LO hade också synpunkter på att Sverige helst skulle ta emot flyktingar från närmare håll eftersom flyktingar ”från mer avlägsna kulturer” av ”språkliga, kulturella och klimatmässiga” skäl skulle ha svårt att anpassa sig till svenska förhållanden.

– Det är uppseendeväckande, med tanke på det resonemang om solidaritet, som hör till LO:s språkbruk, menar Zeki Yalcin.

Kontaktinformation
Zeki Yalcin: 070-7406170

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera