Oavsiktliga följder när myndigheter samverkar
Samverkan är ett genompositivt ord. Utan närmare analys tar man en mängd positiva saker för givna; ökad effektivitet, ökad kvalitet, besparingar etc. Men rättssociologen Susanna Johansson belyser i en ny avhandling fenomenets mer dolda sida; den maktstrid som på gott och ont äger rum när flera myndigheter börjar arbeta tillsammans.
– Överallt, även bland forskare, förutsätter man att samverkan alltid leder till något positivt, säger Susanna Johansson. Själv hävdar hon inte motsatsen, men menar att man måste vara medveten om hur olika parter kan påverkas när de får nya samarbetspartners.
Som fallstudie har hon använt sig av den myndighetssamverkan som går under namnet Barnahus. Här ska bl.a. polis, åklagare och socialtjänst samarbeta kring utredningar av misstänkta brott mot barn. För denna samverkan finns två mål; dels att rättsprocessen ska effektiviseras och leda till ökad lagföring, dels att stöd- och behandlingsinsatser ska förbättras genom att hela processen blir mer barnanpassad. Problemet är att de här två målen inte alltid är förenliga:
– I fallet Barnahus blir det tydligt att det är myndigheter med två helt olika synsätt som ska samverka, säger Susanna Johansson. Medan polis och åklagare blickar bakåt och behöver utreda frågor om ett brott har begåtts och vem som var förövare, så blickar socialtjänsten framåt och har barnets framtid som huvudmål. Här uppstår en spänning mellan vilket synsätt som ska få tolkningsföreträde.
Analysen av maktspelen mellan myndigheterna i Barnahus visade att det oftast är polis och åklagare som drar det längsta strået. Även om det är Socialtjänsten som har huvudansvaret för barnets välmående och den sociala utredningen så viker man sig och ger den straffrättsliga logiken tolkningsföreträde. De låter sig påverkas av polis och åklagares prioriteringar och ger avkall på sina egna. Det kan exempelvis handla om när i processen man informerar vårdnadshavare eller i vilken turordning de olika myndigheternas insatser ska ske.
– Det finns ett inneboende dilemma i samverkan eftersom man å ena sidan ska samarbeta över gränserna och å andra sidan upprätthålla gränserna och sin egen professionella roll, säger Susanna Johansson.
Susanna Johansson har undersökt hur det går till när stora statliga myndigheter genomgår en förändring. Ett intressant fenomen, tycker hon, är att samverkan som organisationsform sprider sig i samhället även om forskning och utvärderingar pekar på osäkra resultat och oavsiktliga följder. Just detta gäller även för Barnahus; trots svårigheter att uppnå mätbara resultat så sprider sig samverkansformen som en löpeld bland svenska kommuner och även utanför rikets gränser.
– Det hänger samman med att vissa organisationsformer blir på modet och får en legitimerande funktion. Samverkan betraktas t.ex. som lösningen på en mängd välfärdsproblem utan att man egentligen har kunnat påvisa effekterna. En och samma organisationsidé kan också leda till mycket olika praktiker då idén implementeras lokalt. Det får givetvis också skilda konsekvenser för dem samverkan berör, säger Susanna Johansson.
Kontaktinformation
Susanna Johansson har skrivit avhandlingen Rätt, makt och institutionell förändring. En kritisk analys av myndigheters samverkan i barnahus. Hon nås på telefonnummer 046-2228838, 0737-271767.
