Mainstreaming är svårt i praktiken

Mainstreaming innebär att en fråga ska genomsyra all verksamhet istället för att behandlas i särskilda instanser. Integrationsfrågor ska, enligt beslut av regeringen, mainstreamas i den regionala tillväxtpolitiken. Det innebär att analyser ska präglas av integrationsperspektivet, att invandrare ska vara med i det praktiska genomförandet av åtgärder, och i utvärderingar och uppföljningar. Det ska kort sagt vara naturligt att jobba med integrationsfrågor och tillsammans med invandrare i tillväxtpolitiska sammanhang.

Men så fungerar det inte i praktiken. Det konstaterar Ragnar Andersson i sin doktorsavhandling som läggs fram vid Tema Q, Linköpings universitet. Vid Tema Q forskar man bland annat om lokal och regional utveckling. Ragnar Andersson har studerat regionala tillväxtprogram samt dokument från Tillväxtverket och andra myndigheter som arbetar med tillväxtfrågor. Han har också gjort intervjuer, och observationer i en djupstudie av Östergötland. Och hans slutsats är entydig:

– Mainstreaming, i regeringens definition, har inte uppnåtts i något fall. Det är nära i några fall. Men oftast stupar det på att invandrare inte finns med i processen.
Orsakerna, tror han, finns att söka i tids- och resursbrist, men också i en rotad föreställning om att invandrare inte hör ihop med tillväxtfrågor. Säråtgärder riktade mot invandrare har ökat, men de blir inte en del av vardagsarbetet i regionerna och kommunerna, konstaterar Ragnar Andersson.

Mainstreaming är en stark trend idag. Inte mindre än en tredjedel av alla politikområden ska genomföras inom andra politikområden. Det gäller exempelvis områden som jämställdhet och politik för global utveckling.

Ragnar Andersson disputerar den 20 maj. Avhandlingen heter ”Mainstreaming av integration – om översättning av policy och nätverksstyrning med förhinder i den regionala utvecklingspolitiken 1998-2007”. Ragnar Andersson nås på 0736-569261.