Ålförvaltningsplanen är otillräcklig
Den europeiska ålen är på väg att försvinna för gott. Arten är akut utrotningshotad och det finns starka vetenskapliga argument för att stoppa allt fiske. Trots det tillåts det svenska ålfisket att fortsätta. Havsmiljöinstitutets analys av den svenska ålförvaltningsplanen visar på tydliga brister. Det är inte troligt att Sverige kommer att leva upp till det uppsatta målet för hur blankålar som ska kunna vandra tillbaka till Sargassohavet för att bidra till återväxten.
Rekryteringen av nya årsklasser av europeisk ål har minskat under lång tid och idag utgör de endast några få procent av vad den var för 30 till 50 åren sedan. Ålen är särskilt känslig för överfiske eftersom den blir könsmogen vid hög ålder, men det finns också andra orsaker till nedgången. Internationella havsforskningsrådet (ICES) har sedan länge varnat för konsekvenserna av den pågående negativa beståndsutvecklingen och rådet har sedan 1998 rekommenderat att en förvaltningsplan för ål tas fram på europeisk basis. Sedan 2007 kräver EU-kommissionen också att alla ålfiskande medlemsstater ska utveckla en plan för att minska den mänskligt orsakade dödligheten av ålen. I Sverige har Fiskeriverket fått regeringens uppdrag att ansvara för en nationell ålförvaltningsplan.
Många åtgärder är listade inom ramen för planen: förbud mot fritidsfiske på ål, speciella yrkesfiskelicenser för ål, förändrade fisketider, stängning av gulålsfisket på västkusten, ökade utsättningar av ålyngel. Det finns också en avsiktsdeklaration av Fiskeriverket tillsammans med sex kraftbolag att vidta åtgärder för att minska den dödlighet som beror på att ålar sugs in i vattenkraftverkens turbiner.
Havsmiljöinstitutets analys av den svenska ålförvaltningsplanen visar på en rad brister. Nedan listas några:
· Det finns klara målkonflikter mellan att bevara arten och att bevara fisket. Förvaltningen vill medverka till att ”dämpa” de negativa effekterna av fiske och annan mänsklig verksamhet istället för att garantera att bevarandemålet uppfylls. Som en jämförelse har både Norge som Irland infört totalstopp för allt ålfiske för att öka återvandringen till Sargassohavet.
· Underlagsmaterialet till planen är bristfälligt och saknar kritisk genomlysning. Det finns en osäkerhet i beståndsuppskattningen som man inte tagit hänsyn till. Risken är därför stor att man överskattar beståndets storlek och fortsätter överexploateringen.
· Operationaliseringen av mål till krav och åtgärder är otillräcklig — de vinster man anser sig göra från utsättningar, fiskeregleringar och minskad turbindödlighet bygger mer på förhoppningar än stabila faktaunderlag. Implementeringen av planen sker eller avses ske under en mycket lång tidsperiod. Även om planen till slut skulle följas, är det inte troligt att 2,6 miljoner blankålar kommer att kunna utvandra, vilket är Sveriges mål. Det beror bland annat på att ett relativt omfattande ålfiske fortfarande tillåts, samt på osäkra resultat av utsättningen av franska och engelska ålyngel i svenska vatten; ålen kan vara desorienterad och det är tveksamt om den hittar tillbaka till Sargassohavet för att leka.
Kontakt på Havsmiljöinstitutet: Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Göteborgs universitet. 031-7866645, 0703-536804, henrik.svedang@havsmiljoinstitutet.se”>henrik.svedang@havsmiljoinstitutet.se
Havsmiljöinstitutet är ett samarbete mellan Umeå universitet, Stockholms universitet, Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet.
Tina Johansen
Havsmiljöinstitutet
Box 260
405 30 Göteborg
tfn. 031-7866560
mob. 0733-467513
tina.johansen@havsmiljoinstitutet.se”>tina.johansen@havsmiljoinstitutet.se
www.havsmiljoinstitutet.se
