Senantika lapptäcksdikter tråcklar ihop genre och ursprungstext
En text som bara består av citat av vad någon annan skrivit kallas ofta för ett plagiat. Många forskare har också avvisat de senantika citatdikterna, eller centodikterna som de i allmänhet kallas – cento betyder lapptäcke på latin – som just värdelös litteratur. Men under senare år har intresset för centodikterna ökat, och nu visar en avhandling i latin från Göteborgs universitet att dessa dikter kan vara både nyskapande och tankeväckande.
Sara Ehrling har undersökt två centodikter som enbart består av citat från Vergilius, en av romarnas absolut största diktare som bland annat skrev nationaleposet Aeneiden. De två dikterna är båda bröllopsdikter. Den ena skrevs av Ausonius i slutet av 300-talet, den andra 100 år senare av en författare som hette Luxorius.
– Min forskning visar att dikterna i stor utsträckning förhåller sig på olika sätt till både genren, bröllopsdiktning, och till ursprungstexten, det vill säga Vergilius verk. Ausonius plockar citat från flera olika ställen i Vergilius verk, men Luxorius plockar väldigt många citat från de delar i Aeneiden som beskriver kärlekssagan mellan Karthagos drottning Dido och den trojanske prinsen Aeneas, säger Sara Ehrling.
Kärlekssagan mellan Dido och Aenas slutar mycket olyckligt medan Luxorius bröllopscento har ett lyckligt slut. Undersökningen av Luxorius centodikt visar att centon kan använda ursprungstexten på ett sätt som passar för dess egna syften.
– I det här fallet har ursprungstexten underordnats genren. Om man går tillbaka till ursprungstexten har detta också en tankeväckande effekt, i och med att det tydligt visar att Didos och Aeneas kärlekssaga faktiskt kan tolkas i positiva och bröllopsliknande termer. Det antyder att deras relation inte var alltigenom dålig. Som i så många andra fall beror vår uppfattning av en berättelse av vilket fokus som läggs vid olika detaljer och av hur den berättas.
Ausonius centodikt är på många sätt ännu mera komplex än Luxorius. Den del av dikten som uppmärksammats mest i tidigare forskning är den avslutande delen där ett samlag mellan brud och brudgum skildras i våldtäktsliknande termer. En möjlig förklaring är att dikten skrevs i tävlan med en annan diktare och att detta paradoxala sätt att skildra brudparet skulle ha ett underhållande syfte.
– Jag upptäckte i min analys att samlagsscenen förebådas långt tidigare i Ausonius cento. Genom sammanhangen i Vergilius verk varifrån citaten hämtats, blir det tydligt att såväl bruden som bröllopet i allmänhet skildras i fientliga termer under ytan av texten och att brudens sexualitet skildras som hotfull dikten igenom, berättar Sara Ehrling.
Tanken att centon bör uppfattas som ett sammanhängande verk kommer från Ausonius själv. Han beskriver centon som diktform ganska noggrant, och Sara Ehrling betonar att det mest centrala i Ausonius beskrivning är just att centon ska uppfattas som något sammanhängande fastän den består av lösryckta delar.
– Man bör också notera att centoliknande verk görs även idag. I min avhandling diskuterar jag bland annat centons omtolkande och komiska potential. Som ett exempel använder jag en video där Muhammar Khadaffis tal klippts ihop med trancemusik på ett centoliknande sätt. Precis som under senantiken tycks detta centoliknande verk kunna ha både en omtolkande och en komisk funktion, beroende på läsarens tolkning, säger Sara Ehrling.
Kontaktinformation
Mer information:
Sara Ehrling, telefon: 031-786 4329, e-post: sara.ehrling@class.gu.se
Avhandlingens titel: De Inconexis Continuum. A Study of the Late Antique Latin Wedding Centos
Tid och plats för disputation: lördagen den 28 maj 2011 kl. 10.00, Sal T 307, institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Olof Wijksgatan 6, Göteborg
Fakultetsopponent: Førstemanuensis Mathilde Skoie, Oslo
Avhandlingen kan beställas från författaren.
Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/24990
