Ny rapport kartlägger anmälningar mot poliser
Hur anmälningar mot poliser hanteras har i många år varit ett område som debatterats och utretts. Däremot har det saknats en översikt av vad dessa anmälningar handlar om. I en ny rapport av R. Granér, P. Skoglund och M. Mikkonen, från Polisutbildningen vid Linnéuniversitetet i Växjö, analyseras vilka som anmäler, vad man anmäler för och vad som händer med anmälan.
Nedan följer en kort sammanfattning av rapporten Anmälningar mot poliser – en kartläggning.
Vem anmäler?
Den typiska anmälaren är en man (75 %) som anser sig blivit felaktigt behandlad. Oberoende vittnen är ovanliga. Medelåldern är 39 år med en jämn åldersspridning och utifrån beräkning med hjälp av efternamn föreligger ingen skillnad mellan personer med nordiskt, respektive icke nordiskt efternamn.
Omkring 60 procent har under en tioårsperiod haft få eller inga registrerade kontakter med polisen och inte blivit dömda eller fått straff som normalt ger böter.
Omkring 33 procent antas under samma period ha dömts till fängelse, 20 procent fler än en gång. Den vanligaste orsaken till fängelse är trafikrelaterade brott (54 %), därefter följer tillgreppsbrott (46 %), misshandel/grov misshandel (36 %), narkotikabrott (34 %) och våld mot tjänsteman med mera (25 %). Dessa personer kan därmed antas tillhöra polisens återkommande klientel.
Tvärtemot föreställningen, om att så kallade rättshaverister dominerar, visar det sig att endast 11 personer under 2004 har anmält 3–15 gånger vilket motsvarar 2 procent av antalet anmälare och 11 procent av antalet anmälningar från privatpersoner.
Vad anmäler man för?
Hälften av alla anmälningarna inkluderar klagomål om olika former av bemötande från polisers sida. Det handlar till exempel om allmänt dåligt bemötande, provocerande beteende, kränkande uttalanden, diskriminerande beteenden samt överdriven våldsanvändning.
I knappt 40 procent av alla anmälningar från privatpersoner ingår kritik antingen för att man ingripit och eller för underlåtenhet att ingripa.
Vilka blir anmälda?
I drygt hälften av fallen har en eller flera poliser kunnat identifieras. Merparten är män som arbetar i yttre tjänst. De flesta av dessa (76 %) har blivit anmälda en gång under hela undersökningsperioden. 15 procent har anmälts två gånger.
Frekventa anmälda
Därtill kommer en grupp frekvent anmälda som anmälts 3-9 gånger. Dessa utgör 9 procent av alla identifierade anmälda, men förekommer i en tredjedel av alla anmälningarna för överdriven våldsanvändning.
Gruppen är homogen såtillvida att de flesta är män (95 %), som arbetar i yttre tjänst inklusive spaningsverksamhet (90 %). Gruppen domineras av erfarna poliser. Medelåldern är 40 år och de har i genomsnitt 17 år i tjänst.
Vad händer med anmälan?
Endast ett fåtal anmälningar gick vidare till beslut om åtal. 60-75 procent av anmälningarna avskrevs direkt utan förundersökning. För avskrivna ärenden utan förundersökning dominerar såväl 2004 som 2006 avskrivningsmotiveringen ”Ej anledning att anta brott som faller under allmänt åtal”. För ärenden som gått till förundersökning tillkommer i knappt hälften av fallen motiveringar av typen ”Brott kan ej styrkas”.
Varför leder så få anmälningar till åtal?
En viktig anledning till att anmälningarna avskrivs är att de inte utgör brott och att anmälaren saknar kunskap om polisens befogenheter. En annan är att det inträffade inte uppfyller de relativt stränga kriterierna för tjänstefel, utan enbart betraktas som ringa. Detta hindrar emellertid inte att händelserna kan vara professionellt och etiskt klandervärda.
Ytterligare en anledning är att uppgift står mot uppgift. Polisen torde vara en svårutredd grupp ifråga om brott, bland annat på grund av att mycket polisarbete sker utan offentlig insyn och utan att detta dokumenteras på ett oberoende sätt. Inom yrkeskollektivet finns dessutom kunskap kring hur man skall kunna motivera en insats så att det egna agerandet framstår som legitimt oberoende av om det ursprungliga agerandet var det. Därtill förekommer bland poliser en tystnadskod som innebär att poliser inte anmäler eller vittnar mot en kollega.
Författarna efterlyser
I rapportens avslutande diskussion kritiseras den ensidiga straffrättsliga behandlingen av dessa anmälningar. Författarna efterlyser kompletterande förebyggande utredningar där man istället för att bara jaga eventuellt skyldiga, undersöker vad som hänt och vad man kan göra ur ett såväl organisations- som grupp och individperspektiv.
Undersökningen är genomförd i Skåne 2004 med kompletterande data för 2005 och första kvartalet 2006.
Mer information:
Rolf Granér kommer att presentera rapporten på en öppen föreläsning den 28/9 kl. 13.15 – 14.30 på Linnéuniversitetet i Växjö. Sal Myrdal, Hus K.
Rapporten kan laddas ner här:
http://lnu.se/polopoly_fs/1.55195!hela%20rapporten.pdf
Rapporten är författad av Rolf Granér, Peter Skoglund och Maria Mikkonen
För ytterligare upplysningar:
Rolf Granér, lektor, Polisutbildningen vid Lnu. E-post: rolf.graner@lnu.se, tel. 070-633 62 22.
Christina Dahlgren, pressansvarig. tel 070-572 26 56.
