Bättre satellitbaserade vegetationskartor i sikte

Storskaliga vegetationskartor kan vara viktiga redskap då man vill veta mer om vegetationen och landskapet, och kommer till användning inom t.ex. skogsförvaltning, klimatforskning och naturvård. I en avhandling från SLU visar Heather Reese hur man bäst karterar skog och fjällvegetation i Sverige med hjälp av satellitdata, topografisk information och information från olika nationella inventeringar.

Vissa satelliter är utrustade med sensorer som mäter ljus av olika våglängder från marken. För att kunna omvandla sådana satellitdata till användbara vegetationskartor behöver man referensdata, dvs. mätpunkter på marken där man vet hur växtligheten ser ut.

Heather Reese från SLU har i sitt doktorsarbete undersökt hur satellitdata kan användas för kartering av skog och fjällvegetation i Sverige, och hur kartornas kvalitet påverkas av den typ av markinventering man utnyttjar. Tre typer av inventeringar ingick i studien:
Rikskogstaxeringen, Nationell inventering av landskap i Sverige (NILS), och Terrester habitatuppföljning (THUF).

Information från Riksskogstaxeringen, där det sedan 1920-talet kontinuerligt samlas in uppgifter om Sveriges skogar, visade sig vara ett mycket värdefullt komplement då man vill omvandla satellitdata till skogskartor.

I de nya inventeringsprogrammen NILS och THUF samlas det in data om alla vegetationstyper, vilket gör det möjligt att kartera t.ex. fjällvegetation med satellitdata. En viktig faktor vid kartframställning är vilken detaljrikedom som eftersträvas, vilket kan påverkas av både tillämpningsområde och budget.

Heather Reese har i sin undersökning jämfört satellitdata med olika egenskaper (som pixelstorlekar från 10 till 300 m) och komplettering med andra data (som höjd eller lutning) vid kartering av ett område i Västerbottens norra fjällvärld. Resultaten visade att fjällvegetationen, till exempel torr rished, frisk rished, gräshed och örtäng, kan karteras väl med satellitdata, och bäst blev resultatet när satellitdata med 10 m pixlar användes tillsammans med höjddata.

– Nyttan vi hade av att kombinera satellitdata med höjddata tyder på att kvaliteten på satellitbaserade fjällvegetationskartor kommer att bli ännu bättre framöver, då vi får tillgång till den Nya nationella höjdmodellen, berättar Heather Reese. Sedan 2009 pågår en flygburen laserskanning av landet, och den ska ge en rikstäckande höjdmodell – en mycket detaljerad beskrivning av Sveriges topografi.

Att samla in referensdata är en stor kostnad i ett karteringsprojekt, men ofta vet man inte hur många referensprovytor som behövs. Även detta har dock undersökts i avhandlingen, och rekommendationen är ungefär 30 till 70 provytor per vegetationstyp. Dessutom har nya satellitdata med pixlar på 60 meter provats för kartering av virkesförråd i skogsbestånd i Västerbotten, och resultaten blev nästan lika bra som vid användning av satellitdata med 10 m pixlar.

Detta resultat beror delvis på skogens egenskaper (t.ex. beståndens likformighet och storlek) men har ändå betydelse vid val av satellitdata i framtiden när målet är att kartera skog i stora områden.
——————————————————————————–
MSc Heather Reese, institutionen för skoglig resurshushållning, SLU, försvarade sin avhandling Classification of Sweden’s forests and alpine vegetation using optical satellite and inventory data den 28 oktober 2011 i Umeå. Opponent var professor Paul M. Treitz, Queens University, Kingston, Ontario, Kanada.

Mer information: Heather Reese, 090-786 84 85, heather.reese@slu.se

Länk till avhandlingen.

Detta och övriga pressmeddelanden från SLU: