Orustvarven – från småskaligt snickeri till yachtindustri

På Orust har det i en obruten tradition byggts båtar åtminstone sedan 1700-talet. Men de senaste femtio åren har båtbyggeriet ändrat karaktär. Efter plastens genombrott på 1960-talet skapades förutsättningar för en mer industriellt präglad produktion, med en grupp större tillverkare som växte fram ur myllret av hantverksföretag.

– Utvecklingen är väldigt lik den som ägde rum inom textilindustrin i England eller Sjuhäradsbygden under den industriella revolutionen – men med den skillnaden att vi befinner vi oss över hundra år senare i tiden, säger Lars Nyström.

Att Orustvarven har blivit så framgångsrika har enligt Lars Nyström flera orsaker. En grundläggande faktor är att det rör sig om en hel miljö av producenter som på olika sätt lärt sig och dragit nytta av varandra, ett ”industriellt distrikt” eller kluster för att tala forskarspråk. På 1960-talet fanns ett åttiotal träbåtsbyggerier på Orust, någon liknande koncentration går inte att finnas någonstans i landet.

När plasten kom tvingades många att slå igen, men samtidigt skapades utrymme för nya aktörer: underleverantörer som gjorde det smutsiga arbetet att tillverka plastskrov åt varven och små båtbyggerier specialiserade på inredningar. Flera av de mest kända företagen under de senaste decennierna, så som Malö, Najad och Nord-West har en bakgrund som just sådana inredningsfirmor.

En röd tråd genom Lars Nyströms undersökning är förhållandet mellan trä och plast och mellan hantverk och industri. Faktum är att den allra första plastbåten i Sverige tillverkades på Livbåtsvarvet på östra Orust år 1951.

– Härifrån vore det frestande att dra en rät linje fram till distriktets framgångar med tillverkning av dyra segelbåtar i plast under de följande decennierna. Men i själva verket är vägen betydligt mer krokig. Bland de gamla träbåtsbyggarna ställde man sig länge avvaktande eller direkt avvisande till det nya materialet. ”Man ville helst inte ta i en plasthink ens.” Bortsett från enstaka föregångsmän rörde det sig närmast om en omvändelse under galgen, säger han.

Lösningen blev att tillverkningen av plastskroven lyftes bort från Orust, och lades på underleverantörsföretag kring Smögen-Lysekil. Orustföretagen koncentrerade sig på träarbetet, med en med tiden allt mer påkostad inredning. Det stora hantverksinnehållet innebar samtidigt att de kunde styra över mot mer exklusiva marknader efter att massproducenterna i branschen tvingades slå igen efter krisåren på sjuttiotalet.

2013 är verkningarna av den senaste krisen brutala. På bara några år har över hälften av arbetstillfällena försvunnit. Men krisen har slagit olika hårt.

– Det är nog ingen slump att de är de företag som tagits över av investerare utifrån som har drabbats hårdast. Najad har gått i konkurs och Malö är under rekonstruktion, medan företag som ägs av personer med rötter i båtbyggarmiljön ofta klarat sig bättre, säger Lars Nyström.

Fortsätter utvecklingen kan det innebära att klustret av båtbyggare på sikt blir väsentligt mindre. Något som kan göra det svårare för de producenter som lever kvar.

– Kanske blir det nu två-tre segelbåtstillverkare kvar i Bohuslän. Samtidigt har platsskrovstillverkarna, som tidigare utgjorde självständiga företag, ett efter ett gått upp i segelbåtsvarven. Risken finns att den kvarvarande miljön inte är tillräckligt stor för att generera nya företag och idéer på samma sätt som skett tidigare genom historien.

Lars Nyströms studie av Orust ingår i boken En industrialisering efter industrialiseringen: industrialiseringsprocesser på landsbygden i västra Sverige under efterkrigstiden. I boken studeras också utvecklingen på Varaslätten i Västergötland: för femtio år sedan ren bondbygd, i början av 2000-talet ett av de områden med högst industrisysselsättning i riket, med en mängd stora och små företag, främst inom mekanisk verkstadsindustri. Hur har denna industrialisering kommit till stånd?