Lågtrafikerade vägar studerade utifrån nytta, standard, tillstånd, drift och underhåll
Nya förutsättningar för nya verktyg för att skapa ett modernt lågtrafikerat vägnät, anpassat efter morgondagens krav.
VTI rapport 775 är en kunskapsöversikt som utgör resultatet av en litteraturstudie angående lågtrafikerade vägar. Med lågtrafikerade vägar avses vägar med en trafikmängd upp till 1 000 fordon per dygn.
Lågtrafikerade vägar har för visso låga trafikflöden men det är ofta samma människor som använder vägen och drar på sig ökade driftkostnader och sämre komfort. Ofta är dessa användare helt beroende av vägen. På de belagda lågtrafikerade vägarna besväras användarna mest av slaghål, ojämnheter och dåliga lagningar. På grusvägar är motsvarande skadetyper potthål, tjälskador och korrugeringar. Dessa skadetyper, på såväl belagda vägar som grusvägar, ger också upphov till mest skador på fordonen.
Nedbrytning av lågtrafikerade vägar är mer komplex än på det högtrafikerade vägnätet där trafiken utgör den väsentligaste parametern. På det lågtrafikerade vägnätet är tidsperspektivet längre liksom det faktum att flera parametrar, såsom åldring, beständighet och klimat i större grad påverkar. Livslängden hos en väg ökar dock avsevärt när dräneringen förbättras. I framtiden kommer sannolikt nederbördsmängderna, speciellt i form av regn, att öka i, i princip, hela Norra periferin. Genom att se hur vägarna skadas i dagens klimat och vid dagens extremväder kan man förutspå hur de kommer att reagera på de framtida klimatförändringarna.
När det handlar om lågtrafikerade vägar är det mycket svårt att finna samhällsekonomiska motiv för att rättfärdiga bra tillstånd på vägarna. Dessa modeller innefattar nämligen inte kostnader och nyttor för påverkan på det sociala livet och den industriella produktionen.
Dessutom ger en stor förbättring av vägtillståndet på en lågtrafikerad väg en mycket liten reduktion i trafikkostnaderna för hela samhället jämfört med en liten förbättring på en högtrafikerad väg. Detta medför att kompletterande metoder och modeller behövs för att rättfärdiga en bra standard också på lågtrafikerade vägar.
Vägarna måste ha en lägsta acceptabel standard, en s.k. ”skamgräns”, som åtminstone möjliggör att folk tar sig till och från hemmet på ett säkert sätt.
