Barnskötarnas klassresa

Utbildningen till barnskötare var ursprungligen en vårdutbildning i landstingets regi som betonade omsorgen. Men i och med att pedagogikens betydelse har ökat i förskolan har barnskötare fått svårt att hävda sig som en egen kår.

– Omsorg uppfattas inte längre som en viktig kompetens för barnskötare. De ses i stället som mindre kvalificerade pedagoger, säger Eva Reimers.

Hon är professor i pedagogiskt arbete och genomför tillsammans med historikern Birgitta Plymoth en studie av utbildningarna till barnskötare och förskollärare.

Barnomsorgen hade en central roll i det svenska välfärdsbygget på 1970-talet . Det uppfattades som radikalt och statusfyllt att jobba där, men det fanns en växande spänning mellan omsorgens och pedagogikens utrymme i både utbildningen och yrkesrollen.

När behovet av personal växte på 1980-talet skapades korta utbildningar för arbetslösa, dagbarnvårdare och barnskötare utan utbildning.

– Det fanns en mängd versioner av utbildningen, på en termin upp till två år och det blev oklart vad det egentligen var för utbildning. Statusen sjönk och det blev svårare för barnskötarna att få jobb med bra anställningsvillkor, säger Eva Reimers.

Utbildningens guldålder inträffade i början av 1990-talet när den var ett treårigt program i gymnasieskolan som gav behörighet till högre studier. För många ambitiösa tjejer var programmet en möjlighet att få både en yrkesutbildning och kunna läsa vidare.

Idag är barn- och fritidsprogrammet en yrkesförberedande utbildning som inte ger behörighet till högre studier. Programmet har en pedagogisk inriktning som kan leda till bland annat arbete som barnskötare, men många blir personliga assistenter.

Utbildningen har många sökande, men det är svårt att få fast anställning som barnskötare. Även kommuner som själva anordnar utbildningen kan ha som policy att inte anställa barnskötare i förskolan.

I nästa steg av studien, som finansieras av Vetenskapsrådet, analyserar Birgitta Plymoth och Eva Reimers förskollärarnas utbildning och yrke.