EU:s tjänstedirektiv – lag eller policy?
EU:s tjänstedirektiv är ett svårtolkat rättsligt instrument som i hög grad påverkar de enskilda medlemsländernas interna regleringsstrukturer. För svenska kommuner och statliga myndigheter innebär det att de måste se över sina regleringsprocesser och ha ett öga på tjänstedirektivet när de beslutar om nya regler avseende tjänsteutövning.
I sin avhandling ”The EU Services Directive – Law or Simply Policy?” diskuterar juristen Maria Wiberg hur tjänstedirektivet inverkar på medlemsstaternas möjligheter att reglera tjänsteverksamhet. En utgångspunkt är att tjänstedirektivet har två distinkta drag, som påverkar hur det bör tolkas.
Det omdiskuterade direktivet antogs av EU 2006 och är en kompromisslösning formad av olika politiska, ekonomiska och sociala intressen inom EU. Det beror till stor del på att direktivet inledningsvis baserades på ursprungslandsprincipen, som innebär att de nationella reglerna i den medlemsstat där en tjänst tillhandahålls inte ska tillämpas på tjänster från ett annat medlemsland.
Detta skapade debatt om den fria rörligheten för tjänster inom EU och social dumping. Samtidigt uppstod en tvist mellan det lettiska bolaget Laval och fackförbundet Byggnads vid ett skolbygge i Vaxholm. Med anledning av Laval-tvisten slog EU-domstolen bland annat fast att strejkrätten kunde begränsas av rätten till fri rörlighet inom EU. I ljuset av detta omformulerades också tjänstedirektivet och ursprungslandsprincipen togs bort. Samtidigt förhandlades dessutom EU:s nya konstitution som ansågs utvidga EU:s befogenheter. I och med tjänstedirektivets omformuleringar, baserade på kompromisslösningar, blev dess tillämpning och effekter svårbegripliga.
Direktivet utgör i sin nuvarande form dels ett traditionellt lagstiftningsinstrument, med bindande regler för medlemsstaterna att införa i sina respektive rättsordningar. Dels introducerar direktivet flera nya modeller för hur medlemsstaterna ska genomföra det, bland annat genom att ge staterna uppdrag att gå igenom sina nationella regelverk inom området för fri rörlighet av tjänster.
– Beroende på hur man tolkar tjänstedirektivet har det mer eller mindre långtgående effekter på staternas möjligheter att reglera tjänsteverksamhet som utförs inom deras gränser, trots att ursprunglandsprincipen är borttagen, säger Maria Wiberg.
Slutsatsen i avhandlingen är att tjänstedirektivets innehåll och effekter är mångtydigt, men oavsett hur det tolkas så påverkas medlemsstaternas manövreringsutrymme att reglera tjänsteverksamhet, till exempel hur svenska kommuner gör när de vill införa en ny föreskrift för att reglera en viss tjänsteverksamhet. Det kan inte heller uteslutas att även privata branschorganisation kan komma att påverkas av denna nya regelstruktur. Alla nationella ”krav” på tjänsteutövare som införs oavsett om det sker på kommunal, regional eller central nivå, och möjligen även privata branschorganisationer, måste alltid stämmas av mot tjänstedirektivet och om det faller innanför tjänstedirektivets tillämpningsområde rapporteras till EU kommissionen.
– Medlemsländernas manövreringsutrymme att reglera tjänsteutövande minskar helt enkelt i och med tjänstedirektivet, säger Maria Wiberg.
